Våroffer är ett av de mest omtalade och inflytelserika dansverk som någonsin skapats och orsakade tumult första gången det visades i Paris 1913. Både musiken, rörelserna, scenkläderna och scenografin var banbrytande och sedan dess har baletten omtolkats i en lång rad skepnader, bland annat av kända koreografer som Pina Bausch och Martha Graham. Svenska Jeanette Langert är en av de senaste att inspireras av Igor Stravinskijs musik, i ett stramt och krävande solo som hade premiär i Stockholm 2013 och nu är på turné.

Verket börjar med att ställa allt på ända – bokstavligt talat. Dan Langeborg ligger på mage med ryggen mot publiken när ridån går upp. Under den långa stunden tills musiken börjar ser vi bara ett fåtal långsamma rörelser med långa pauser emellan där dansaren har stjärten i vädret.

Golvet är svart, bakgrunden är svart. Den enda scenografin består av en stor metallring som hänger från taket. När stycket inleds svänger den som en pendel men sedan stillnar den och hänger hotfullt över scenen tills dansaren tar den i bruk som ett redskap att hänga i.

Det är inte svårt att förstå varför musiken väckte starka känslor när den först framfördes. Än i dag känns den modern, avig och bitvis riktigt galen. Koreografin utnyttjar den fint, samspelar ibland med och ibland mot dess rytm och fångar upp desperationen den förmedlar. Rörelserna är ständigt krävande, aldrig insmickrande. Händerna håller ofta i varandra och lyckas inte slita sig loss trots idoga försök. Fötterna sparkar förtvivlat och i slutet viks kroppen ihop som i en dolkstöt mot magen, om och om igen. Taktfasta flämtningar blir en del av verket. Ljussättningen betonar varje muskelanspänning samt håligheten som bildas under dansarens revben i vissa positioner. Tidvis ser jag en Messiasfigur som hänger där mitt på scenen.

Musiken är förvisso ovanligt klassisk och dramaturgisk för att vara modern dans, som ofta använder sig av mer abstrakta ljudmattor, men det är ändå rörelsen som är i fokus. Det är en enormt kroppslig föreställning. Muskelkontrollen är i det närmaste perfekt oavsett om rörelserna är statiska eller dynamiska och närvaron är total. Jeanette Langert använder också repetitioner på ett skickligt sätt. Mot slutet känns verket ett snäpp för långt men i övrigt fungerar greppet med ett begränsat antal rörelser, upprepade i olika ordning, tempo och posititioner för att skapa en stark röd tråd som ändå präglas av dynamik och kreativitet. Och visst finns det blinkningar till Vaslav Nijinskijs ursprungliga koreografi, när dansaren böjer sig fram och sätter händerna i golvet, håller stiliserade poser eller rycker spasmiskt i benen.

Rörelserna är tydligt balettinspirerade, faktiskt mer än vad de var i Nijinkijs koreografi som präglades av inåtvända tår och bitvis klumpiga rörelser. Men Jeanette Langert drar balettrörelserna ett varv vidare, in i den moderna dansens värld. Dan Langeborg må kröka tårna som en balettdansare men när såg du senast någon inta en klassisk balettposition liggandes på golvet eller hängandes i en ring?

Scenkläderna är värda ett särskilt omnämnande. Dansaren har fått ”tatueringar” på rygg och bröst som knyter an till mönstren på Nicholas Roerichs scenkläder i balettens ursprungliga uppsättning. Det vackra höftskynket förstärker det androgyna i koreografin, med mjukare och mer uttrycksfulla hand- och höftrörelser än manliga dansare traditionellt brukar göra på scen.

Sammantaget är det en oerhört genomtänkt, skarp och konsekvent utfört föreställning, som lyckas ta ett av världens mest kända och omsusade dansverk och ge det nytt liv.