Recension


Teater
Morbror Vanja
Manus: Anton Tjechov
Av: Uppsala stadsteater
Malmö 30 maj
Ingenting ger en sån känsla av oändlighet som dumheten
Manus: Ödön von Horváth
Av: Teaterhögskolan Luleå tekn universitet
Malmö 27 maj

  • Uppsala stadsteater tar ställning i klimatfrågan med sin version av Tjechovs Morbror Vanja.
  • Ibland använder ensemblen i Dumheten humor för att hantera de mest antifeministiska scenerna – men det hade behövts mer för att få pjäsen att fungera.
Landets Fria

Morbror Vanja, nazism och klimathot

Uppsala stadsteaters uppsättning av Tjechovs Morbror Vanja vinner på att ta ställning för klimatet.

Likheterna mellan Scenkonstbiennalens uppsättningar Morbror Vanja och Dumheten är slående. Båda manusen är i någon mån politiska och skrivna för 118 respektive 85 år sedan. Båda skildrar patriarkala strukturer som de kvinnliga rollfigurerna slåss mot, till stor del förgäves. Båda innehåller explicita och övertygande sexscener samt imponerande musikframträdanden från skådespelarna själva. Och helt omotiverade djurpälsar – ett stort minus för det! Men det finns också avgörande skillnader.

Morbror Vanja skildrar en kort tidsperiod på ett familjeägt pensionat och tar upp teman som handlingsförlamning, familje- och vänskapskonflikter, svartsjuka, kärlek, flit, lojalitet och frustration, periferi och urban norm, makt och klass.

Dumheten utspelar sig under flera år i Österrike, mitt under nazismens framväxt. Det är en tankeväckande historia om den krassa ekonomiska verklighetens inverkan på kärleken, om feghet, mod, moralism och kvinnors utsatthet. Men det viktiga i en studentproduktion är inte handlingen, utan att lyfta fram skådespelarnas talanger, och det görs fulländat här. Till 99 procent gör ensemblen imponerande insatser i en svår balansgång mellan drama och komik. Fingertoppskänslan, mimiken och tajmingen är riktigt bra och det blir många skratt trots det ofta gripande skeendet.

I båda pjäserna befinner sig hela ensemblen på scen under i princip hela föreställningen, men här går det bättre för studenterna från LTU än för ensemblen på Uppsala stadsteater. I Dumheten lyckas skådespelarna i bakgrunden göra helhjärtade rolltolkningar utan att störa, men i Morbror Vanja distraherar de tidvis från huvudhandlingen så att viktiga replikskiften och scener riskerar att tappas bort.

Studenterna lyckas också bättre med att bibehålla publikens intresse under hela föreställningen. Deras pjäs är förvisso mycket roligare än Morbror Vanja som dessutom skildrar just oförmåga till initiativ, men segheten i den sistnämnda blir ändå ganska jobbig i längden.

Både Dumheten och Morbror Vanja speglar dagens samhälle på ett träffsäkert sätt, genom att skildra en annan epok, förvillande lik vår egen. I Dumheten blir dock budskapet för subtilt för mig. Jag förstår att von Horváth ville spegla samhället som det är, i all sin fulhet, men jag förstår inte riktigt syftet med det. Och nazisterna må ha eldat hans manus på bokbål 1933 men i dag provocerar verket av helt andra skäl. Patriarkala repliker, förnedrande plumpa gester och antisemitiska uttalanden staplas på varandra utan att riktigt hanteras. Något slags bearbetning eller kommenterande hade inte skadat.

Istället blir det Morbror Vanja som vinner i längden, berör och blir minnesvärd, och det beror mycket på att Uppsala stadsteater till skillnad från studenterna vågar ta ställning. I den här uppsättningen blir läkaren Astrov en miljöaktivist som ges gott om utrymme att presentera nyckelsiffror om temperaturhöjningar samt döende korallrev och urskogar – och inte minst att förklara vilka konsekvenser detta troligen kommer att få i form av allt fler extrema väderhändelser, svältkatastrofer och klimatflyktingar. Pjäsen tar i sig inte ställning för eller emot hans argument, men delar av hans monolog publiceras i programmet.

Astrovs monolog kan vara det starkaste jag någonsin sett på scen. Han sätter ord på exakt den övertygelse och frustration jag själv känner. Efter hans utspel förväntar jag mig stående ovationer. Men biennalpubliken reagerar istället med spridda skratt. Jag och någon mer i publiken klappar tafatt. Och jag kan inte minnas när jag senast kände mig så totalt ensam.

Astrovs passionerade monolog följs av andra lika dramatiska inlägg från andra rollfigurer, dock på mer privata teman som kärlek och svek, och då är det minsann nästan ingen i publiken som skrattar. Varför ses miljöengagemang som ett skämt?

Det är också intressant hur de andra rollfigurerna förhåller sig till läkarens engagemang. Flera av dem pratar om hur beundransvärd han är, men ingen av dem tycks vilja leva som han – utan flygresor och med sopsortering och vegansk kost.

”Du lämnar oss inte med något hopp”, är Jelenas kommentar. I sammanhanget hade det varit toppen om Uppsala stadsteater hade tipsat om omställningsrörelsen i sitt program. Den är en utmärkt källa till hopp.

Fakta: 

Den 26–31 maj var det Scenkonstbiennal i Malmö med ett urval av de senaste två årens bästa scenkonst från hela landet. Landets Fria recenserar några av pjäserna.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Okänslig teater om transperson

Recension

I am not a girl är en gripande historia om en transman på 1800-talet men tyvärr åsidosätts hans perspektiv.

Landets Fria

Dystopi med törst i fokus

Recension

Riksteaterns Ur vattnets minne – Veden muistista är en ångestladdad men vacker dystopi om vatten som bristvara.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu