Vågorna mäter två och en halv meter utanför den grekiska ön Khayous. Mohammed Mezen och hans yngre bror Yusuf Mohammed från Syrien sitter hukade i en gummibåt med 37 andra flyktingar. Det är trångt, kallt och blött. Mohammed och Yusuf ser hur vågorna kommer mot dem. Folk skriker hysteriskt och ber högt. En av personerna ringer den grekiska och den turkiska polisen, men nekas hjälp på grund av de starka vindarna. Där stannade drömmen om Europa för många – morgonen den 23 mars drunknade hälften av flyktingarna när båten sjönk i det Egeiska havet.

Mohammed Mezen är 21 år, har svart hår som faller ner som en lugg i pannan och han drömmer om ett bättre liv. Yusuf Mohammed är 16 år, han har inte gått i skolan på fyra år och drömmer om att bli ingenjör. Nu sitter bröderna i en hotellentré med blanka golv och vit belysning. Ryggsäckarna står på golvet och de ägodelar de har kvar är långt ifrån att packas upp. Drömmen om Europa har inte gått i uppfyllelse – de vill vidare till Sverige. På hotellet är de inte ensamma. Här samlas familjer, barn utan föräldrar, och föräldrar utan barn, de flesta kommer från Syrien. Många som egentligen skulle ha varit här har blivit offer i kriget, andra i Medelhavet.

Med händerna knutna och blicken mot golvet berättar Mohammed Mezen mekaniskt om båtresan som nästan tog hans och broderns liv.

– Flera av människorna kunde inte simma, berättar han.

– Barnen försökte klamra sig fast hos sin mamma eller pappa, men vågorna kom med en kolossal kraft och drog med flera under ytan.

Bredvid honom sitter lillebror Yusuf Mohammed, han sitter och nickar åt broderns ord, men han själv säger inte så mycket. Ögonen ser tunga ut och kroppen är ihopsjunken.

– Jag kan fortfarande höra hur föräldrar skriker efter sina barn. Jag minns deras namn, säger Yusuf Mohammed.

Nu har bröderna varit i Grekland i fem dagar. De kastades in i en poliscell första dygnet, utan mat och vatten. Den grekiska polisen tog fingeravtryck, vilket innebär att det är här i Grekland som flykten tar slut. Dublinförordningen säger att i det EU-land man först grips och registreras är där asyl ska och kan sökas. I väntan på beslut om asyl placeras flyktingarna i något av Greklands överfulla flyktingläger. Sådana organiserade flyktingläger för ”irreguljära immigranter” började att föras upp i Grekland år 2012 och har sedan dess blivit allt fler. Flyktingarna inhys i bostadscontainrar som från början byggts för att tjäna som tillfälliga hem vid naturkatastrofer.

Flyktinglägret Amygdaleza ligger på landsbygden, omringat av tusentals meter taggtråd. Här tar polisofficer Mr Manolidis, som inte vill uppge sitt fullständiga namn, emot. Han gör snabbt villkoren för besöket klara:

– Jag kan tyvärr bara ge lite kort information, jag besvarar inga frågor, säger han.

– Det finns 250 containrar som först var avsedda till katastrofhjälp. Behållarna är 30 kvadratmeter och rymmer fyra personer. Det bor 2 000 flyktingar här för tillfället, berättar Mr. Manolidis.

Med lite enkel matematik betyder det att det är dubbelt så många fängslade än vad som egentligen får plats. Det bor åtta personer i en container, inte fyra.

För bara två månader sen, dog en man här på Amygdaleza, vid namn Sayed Mehdi. Han var 23 år och kom från Afghanistan. Han dog på grund av brist på medicinsk behandling. Några dagar senare hängde sig en 28-årig man från Pakistan. Hans namn var Mohammed Nadim. Han hängde sig i en container efter att ha varit inspärrad i 25 månader.

Mohammed och Yusuf står nu inför två val: att fortsätta att riskera sina liv för att komma till Sverige, eller att stanna i Grekland där de får söka asyl och då placeras i ett av flyktinglägren i väntan på beslut.

– Mina ögon har sett för mycket och snart tror jag att jag inte har några känslor kvar. Min gräns är nådd, säger Mohammed Mezen.

– I över tre månader har jag lagt ner alla mina pengar, riskerat våra liv. Men vad jag mest av allt önskar är att min bror hade sluppit se allt.