Truls Mörck flyttade ut till ett hus i skärgården för att slutföra arbetet med sin soloskiva, ett projekt som pågått i flera år. Tidigare har Truls Mörck varit medlem i Den Stora Vilan och Graveyard.

Musiken på den självbetitlade debuten från Mörck för inte tankarna till något av de tidigare band som han medverkat i. Istället kommer jag att tänka på ett annat lokalt band, nämligen The Soundtrack of our lives. Förutom Att Truls Mörck på det inledande spåret Take the sun down låter exakt som Ebbot verkar de dela intresset för musikarkeologi. TSOOL kom undan med sina uppenbara musikhistoriska lån för att de var så uppenbara, och sedan är det logiskt att de med sitt bandnamn var kärleksfullt bakåtblickande.

Truls Mörck gör det något svårare för sig. Även han sneglar bakåt och lånar ljudbilder från 60- och 70-talets rockhjältar: Love, Byrds, Buffalo Springfield och framförallt Dylan. Faktum är att Mörck framstår som en epigon till Dylan; intonationen, hesheten, kaxigheten, alla kännetecken, kopieras av Mörck.

Överlag är det här en bra platta. Kärleken till förebilderna känns uppriktig. Baksidan är att musiken är något opersonlig. Än bättre skulle det kunnat bli om Truls Mörck vågat plantera något eget efter sitt gedigna grävande bakåt i musikhistorien. Kanske har han hittat den egna tonen, som han säger sig leta efter, till nästa album.