Hur undkommer en flicka sitt öde som kvinna? Hur gör hennes föräldrar för att hon ska få vara ett subjekt och inte objekt? En person med rättigheter. En tillgång i hushållet istället för en belastning. Hon görs genom förklädnad och lögner, så trovärdiga att de blir sanna, till pojke och man, en bacha posh.

”Makten har alltid tillhört dem som kan kontrollera livets ursprung genom att kontrollera kvinnornas kroppar”, skriver Jenny Nordberg i den fascinerande reportageboken De förklädda flickorna i Kabul, som visar upp en hemlig värld av flickor som bokstavligen görs till pojkar i Afghanistan. Under flera år har hon arbetat med att gräva, undersöka, leta efter flickor och kvinnor med erfarenhet av att ha levt eller som lever som bacha posh. Jag är glad att hon hittade dem.

De flickor som under omgivningens tysta överseende får sitt genus konstruerat, kläs som pojkar, får håret klippt som pojkar och lär sig bete sig som pojkar. De föds till kvinna, men blir till man. För att rädda anseendet på familjen, inte minst på kvinnan som inte är en riktig kvinna innan hon gett sin man en son. För att med folktrons magi bryta en serie av många döttrar, genom att först göra en son av en dotter för att sedan frammana en pojkes födsel. För att ge åtminstone en dotter under en begränsad tid en inblick i den frihet som från födseln är berövad henne. För att trotsa de patriarkala begränsningarna, som tillåter en man att sälja henne, köpa henne, slå henne, ja, göra precis vad som faller honom in med henne. För vad som än händer bär alltid kvinnan skuld.

Afghanistan är, enligt FN, det sämsta landet i världen att födas och leva i som kvinna. Den flerfaldigt prisbelönta dokumentären ”Frihet bakom galler” från 2013 visar varför livet i ett afghanskt kvinnofängelse är bättre än livet utanför. ”De förklädda flickorna i Kabul” fördjupar förståelsen av detta patriarkala skräckvälde och vilket grepp det har över sina invånare, kvinnor såväl som män.

Bokens hjärta och puls är de personliga berättelserna, de unika historierna från de bacha posh som vi möter. Det hade räckt gott och väl som upplysningsstoff. Den undersökande journalisten Jenny Nordberg hade kunnat tona ner sin iver att förklara fenomenet genom religionshistoriska och genusvetenskapliga sidospår. De personliga historierna förklarar vansinnet och desperationen i landet så bra själva.

Men det är bara en detalj. För samtidigt som det stör läsningen av kvinnorna och deras liv en aning, är det ett smart pedagogiskt trick att få läsaren att lära sig något nytt. Inte minst att de biståndspengar som pumpas in i landet till kvinnornas frigörelsekamp går upp i rök förgäves.

Det är en viktig och modig bok, en nödvändig del av en kvinnohistoria som tycks extrem för oss i västvärlden, men vars grundläggande kvinnofientliga strukturer vi ser spår av på många platser. Utan männens frigörelse, blir kvinnorna aldrig fria. Utan kvinnornas frigörelse blir männen det aldrig heller.

Kanske kommer Jenny Nordbergs bok på kort sikt försvåra livet för kvinnorna i Afghanistan, men på längre sikt kommer den förhoppningsvis ha hjälpt de kvinnliga och mänskliga rättigheterna en bit på vägen.