En blödande maskin av mörker
Agent side grinder är tillbaka med en ny skiva.
Agent side grinder har med sin elbas, sina analoga syntar och sin väl avvägda sång skapat ett helt eget utrymme på industriscenen. Tidigare har jag tänkt mig deras utveckling som ett slags återupplevande av industrins och new wavens vandring in i åttiotalet. Mot ett mer minimalistiskt, elektroniskt sound. Men den nya skivans första singel, This is us, från i höstas, gav ingen hint om framtiden för det kommande albumet Alkimia. Den kändes mer som en rest från förra albumet, Hardware.
När jag börjar lyssna på Alkimia tycker jag ändå att utvecklingslinjen fortsätter här. Bandet tar ännu ett steg och bjuder på ljudmässigt mer komplexa låtbyggen och delvis nya harmonier. Det är flera svepande stråkar, fler metalliska ljud i rytmerna. Sångerna går mer in i finstämda refränger än i monotona loopar.
Låt mig säga att det är en utveckling som inte enbart har varit av godo. Vissa komp har gått från att kännas monotont tunga, till att bli mer slentrianmässiga. Flera refränger känns mer konventionella. Det spretar mindre. Känns lite mindre avigt.
Men där det lyckas, där lyckas det ordentligt. Skivans sista och bästa spår, Last rites, har en mäktigt böljande ljudkuliss som bejakar allt det nya på den här skivan och sätter ihop det till en blödande maskin av musikaliskt mörker.
Det är precis det här som gör Agent side grinder till ett unikt band på den svenska scenen. När Last rites tonar ut är jag beredd att utnämna Alkimia till årets bästa platta. Hur vågat det än kan verka redan i början av april.