– Många är chockade nu och säger att det är extremt det som hänt, och det är klart att det är extremt att meja ner oskyldiga på en restaurang, men ingen av oss som följt detta kan vara förvånad, säger Johanna Bäckström Lerneby, samhällsreporter på SVT och tidigare kriminalreporter på GP.

Hon har följt fallen med gängbildning i Göteborg i över ett decennium. Skottlossningen är ingen blixt från klar ovan, utan något som kunnat stoppas tidigare, menar hon. Måltavlan i fallet stötte hon på i utredningar och genom polisen redan när han var 15 år, nu är han 25 år och har bland annat varit misstänkt för en tidigare skottlossning.

Dagen efter dödsskjutningen blev hon inbjuden till de sorgevakor som den mördade 25-åringens föräldrar höll. Även 25-åringens lillebror blev skjuten, men klarade sig.

– Pappan kunde inte prata, han bara grät. Det spelar ingen roll om vi vet att han är en känd kriminell som försatt sig i vissa situationer, för föräldrarna är han ändå ett älskat barn, trots att han nu är vuxen.

Politikerna borde ha vaknat tidigare, menar hon.

– De pratar hela tiden om att arbeta långsiktigt, men de sa de för tio år sedan också. Hur långsiktigt ska det vara egentligen – 50 år?

Det har pratats om att skjutningen vid Vårväderstorget skiljer ut sig eftersom allmänheten drabbades, men det var inte första gången det sköts på allmän plats, konstaterar Johanna Bäckström Lerneby.

– I juni förra året var det en skottlossning på Friskväderstorget till exempel, och det är också en allmän plats. Skjutningen ägde rum på eftermiddagen, med skolan precis bredvid och barn ute. En person sköts i ryggen, men klarade sig.

Vad i samhället är det som gör att det har kunnat bildas gäng som tar till dödligt våld?

– I de här stadsdelarna är det så jävla hopplöst. Det är så stor fattigdom. Det är mer normalt att inte ha ett jobb att gå till än att ha ett jobb. Och så finns det en karriärväg som har öppet 24/7, som inte kollar leg eller bakgrund – och det är de kriminella. De här killarna kör skitsnygga bilar och har skitsnygga brudar och mycket pengar och småkillarna ser upp till dem.

En del menar att det är ett segregationsproblem, men Bäckström Lerneby säger istället att det är ett fattigdomsproblem.

– Vad spelar det för roll om jag bor i Frankrike i ett område med bara svenskar om alla svenskar har jobb, eller vad spelar det för roll om alla turkar bor på samma gata om de har jobb? Det viktiga är inte var man kommer ifrån utan att det skapas kluster av fattigdom.

Vad måste samhället göra för att något liknande inte ska hända igen?

– Man måste få bukt med fattigdomen, folk måste kunna få jobb och försörja sig själva, så det blir det normala. Och satsa på skolan, det satsas redan, men det behöver satsas ännu mer.

– Sedan har jag en drastisk åsikt men jag tror att man måste omhänderta barn som far illa fortare från föräldrarna, plocka bort dem från en destruktiv hemmiljön som skadar dem och låt dem vara hos trygga människor. Men det är dyrt att omhänderta ett barn, det kan knäcka vilken socialtjänstbudget som helst och man vet ju om hur dåligt det kan vara på institutioner och familjehem. Så det är en svår ekvation, jag vet det. Om den ens går att lösa.

Johanna Bäckström Lerneby konstaterar att hon är pessimistisk inför framtiden.

– Jag vet inte om det går att göra något. Det har gått så långt att jag inte vet var man ska börja.