Nazisten Adolf Eichmann var huvudansvarig för att många miljoner europeiska judar fördes till utrotningsläger under andra världskriget. Efter kriget flydde Eichmann till Argentina, men spårades upp av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad 1960. 1961 ställdes han inför rätta i Israel, för folkmord och brott mot mänskligheten. Eichmann dömdes till döden genom hängning.

Den vita kråkan – Eichmann i Jerusalem, i regi av Tomas Lindström, är en fiktion som utspelar sig strax innan den berömda rättegången. En psykolog, Doktor Baum, har fått tillåtelse av den israeliska polisen att enskilt under inspelning förhöra Eichmann. Till en början tror Eichmann att förhöret är kopplat till rättegången, men han inser snart att Baum i själva verket utsätter honom för ett experiment. Baum vill få Eichmann att erkänna sitt personliga ansvar i Hitlers plan för ”den slutgiltiga lösningen”.

Zeljko Santrac spelar Eichmann som en byråkrat i olika gråskalor: undflyende, inställsam och sällan arg, men blixtsnabb att be om ursäkt när ilskan och frustrationen råkar bubbla fram i mungipor och kropp. Det är en nervig Eichmann som står beredd att erkänna till och med även nazisternas värsta brott mot mänskligheten, men aldrig någonsin sitt eget ansvar.

Suzanna Santrac gör den uniformerade Baum med stram tydlighet, vilja och kontroll. Kampen med Eichmann, hal som en ål, blir stenhård och Baum pushar sig själv allt längre för att nå sitt mål. Hennes kanske naiva förhoppning är att en offentlig avbön från den ökända nazisten kan leda till ett ljus för mänskligheten. Psykologens uppgift består dessvärre i det nästan hopplösa att argumentera med en människa som menar att hans egna sanningar står över historiska fakta. Är det ett givet misslyckande Baum står inför?

Den vita kråkan är en stark föreställning om skyldighet och ansvar som vilar på psykologiska och existentiella grundvalar. Den ramas in effektivt av Henrik Rambes suggestiva musik byggd på en judisk visa över de döda.

Pjäsen har väckt viss kontrovers i USA och i Tyskland vilket kan bero på framställningen av karaktären Eichmann som en människa ansvarig för bestialiska handlingar, snarare än ett monster som orsakade folkmord utan att reflektera över varför. Kontroversen ligger väl i så fall i att ett simpelt monster är enklare att förstå än en komplex människas ondska.