Peter Brötzmann visar mjukare sidor
Brötzmann och Uuskyla känns evigt unga, skriver Tobias Magnusson, som lyssnat på deras skiva Red cloud on silver.
I februari förra året besökte saxofonlegendaren Peter Brötzmann Nefertiti för en livespelning ihop med trumslagaren Peeter Uuskyla. Spelningen var en releasefest för albumet Dead and useless, utgiven av det lokala skivbolaget Omlott.
Ett år senare släpper nu samma skivbolag livespelningen på en dubbelvinyl. Inspelningen är exemplarisk gjord och fångar verkligen dynamiken mellan Uuskyla och Brötzmann.
Det stillsamma uttrycket som Brötzmann stod för denna vinterkväll överraskade många i publiken då han oftast förknippas med spräckjazzens brötiga och kraftfulla spelsätt, som etablerades på de legendariska albumen For Adolphe Sax, Machine Gun, Balls och Nipples.
Till skillnad emot dessa hårda karameller är Red cloud on silver en på många sätt poetisk skiva. Det långa titelspåret, uppdelad på två sidor, är en lyrisk svit där Brötzmann skapar långa och svepande solopassager, medan Uuskyla hela tiden är följsam, tassande och närapå försiktig i sitt trumspel. Sällan går duon i samlad attack för att skruva upp frenesin, och Brötzmanns korta och spetsiga utfall är få, istället för kraft arbetar han här med ett expressivt och känslomässigt spel. Det mjukare spelet är dock långt ifrån urvattnat; fortfarande finns här råheten och frenesin, men känslopaletten känns bredare och ger även utrymme för skönhet.
Poetisk är också Peeter Uuskylas fina text, som täcker insidan på uppviket av omslaget. Det är en dikt om åldrande, eller om att undvika att åldras, med musikens hjälp. På Red cloud on silver låter både Brötzmann och Uuskyla fortfarande oförskämt unga.