– Att befinna sig i förvar är ett existentiellt trauma. Att inte kunna påverka sin situation, att vara tvingad till ett återvändande som man kanske är övertygad om att man inte kommer att klara, att kanske skiljas från viktiga personer, att känna överväldigande rädsla, hopplöshet och maktlöshet – självmordsförsök kan ligga nära då.

Känslan av att ens liv är lågt värderat och att ingen bryr sig om hur det går för en i framtiden kan uppstå och är en svår upplevelse att hantera psykiskt. Många av de försvarstagna har förmodligen också hunnit utveckla depression i väntan på besked från Migrationsverket och att vara inlåst med andra i samma situation på någorlunda obestämd tid förbättrar heller inte möjligheterna till psykisk stabilitet. Därutöver finns förstås individuella skäl till att en person kan bli suicidbenägen. Men situationen i sig är existentiellt, psykosocialt och mentalt krisartad, säger Minna Forsell. 

Migrationsverkets förvarsexpert menar att självmordsförsök inte behöver ha att göra med utvisningsbeslut eller förvarstagandet, att det på förvaren liksom i övriga samhället finns människor som mår dåligt. Vad tänker du om det?

– Det är förstås sant. Dock har ju kontexten i vårt liv, livsomständigheterna, en mycket stor påverkan på vår psykiska hälsa. Ett utvisningsbeslut samt förvarstagande är en enorm psykisk och existentiell påfrestning – att förlora sin autonomi och att uppleva att man inte blir betrodd när man söker skydd är väldigt nedbrytande. Att veta att man ska skickas tillbaka till en i många fall ohanterligt svår tillvaro är naturligtvis något som kan få en person att ge upp kampen för ett anständigt liv. Att det bland människor i förvar kommer att finnas människor som mår psykiskt dåligt sedan innan är en självklarhet, men de flesta människor är aldrig med om den specifika påfrestning som asylsökande och förvarstagande innebär, och det är helt orimligt att tänka sig att denna påfrestning inte påverkar såväl psykiskt starka som sköra individer negativt. Att vara frihetsberövad, rädd för framtiden och samtidigt inte ha något att göra som leder till att detta mentala tillstånd gror, gör nog att många slås av tanken på självmord som en utväg.

Vad behöver göras för att förbättra detta?

– Jag har fått känslan av att asylsökande av myndigheter ibland behandlas som mycket tåligare än vad människor annars anses vara. Det är som att asylsökande inte skulle drabbas lika hårt av ”vanliga” påfrestningar eftersom de varit med om så mycket tidigare. Asylsökande är ju inte här i något ärende, de är främst här för att rädda sina liv. Vi måste kunna se det, oavsett vad beskedet blir från Migrationsverket och erbjuda tillräckliga resurser för att varje specifik person ska få möjlighet att klara sitt liv så bra som möjligt. Tydliga och korta väntetider tror jag kan motverka känslan av att befinna sig i existentiell limbo.