Finns det inte fördelar med gentrifiering? Denna ledande fråga dyker upp så fort kritiska röster höjs mot gentrifiering. Underförstått: sluta gnälla, se från den ljusa sidan! Den ljusa sidan: en attraktiv stad, en urban renässans, bevarad eller ny läcker arkitektur, en hipp miljö för hipp konsumtion, fina bostäder för fint folk – är inte det bra? Hur kan man vara emot förbättringar? Är inte investeringar bra?

Historiskt sett finns otaliga exempel på hur investeringar i förbättringar innebär förödelse för vanligt folk, som får maka sig åt sidan för att lämna plats för det nya och fina. De som avhyses får betala dyrt i form av psykosocialt lidande. Forskningen talar i termer av ”rotchock”, chocken av att ryckas upp från rötterna, ”topocid”, platsdöd och ”domicid”, hemdöd, alltså när en befolknings hem och närmiljö utplånas.

Förutom den direkta undanträngningen sker omfattande indirekt undanträngning genom gentrifieringens effekter på hyressättning och bostadsutbud generellt. Många unga och resurssvaga hushåll kommer inte in på bostadsmarknaden, eller får ”välja” att bo trångt.

Det ena OS efter det andra visar tydligt hur detta går till i stor skala. Bara de i Beijing innebar att en befolkning lika stor som Stockholms vräktes eller på annat sätt trängdes undan. I mycket mindre skala sker liknande processer i alla städer där stadens rum reducerats till objekt för spekulation i markens potentiella avkastning.

Ett rådgivande organ till FN om frågor rörande rätten till bostad och vräkningar bedömer att vräkningar och andra former av undanträngning hör till de globalt sett vanligaste och mest utspridda överträdelserna mot mänskliga rättigheter. Dessa brott mot mänskliga rättigheter sker i samband med investeringar i ”förbättringar” som inte är avsedda att förbättra situationen för dem som trängs undan.

Det är lätt att föreställa sig att sådant sker långt borta. Inte här i Sverige. Men undanträngning av resurssvaga hushåll sker även i svenska städer. Det är så till den grad normaliserat att vi inte ser det. Processen drivs till stor del av marknadens kullager och kugghjul, tack vare den svenska bostadssektorns nästintill fulländade marknadsanpassning. Kommunala eller i nödfall statliga myndigheter hjälper annars till för att trygga ägarens avkastning. FN-observatörer uttrycker oro över utvecklingen i Sverige, hemlösheten ökar och rätten till bostad säkerställs inte, enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Gentrifiering bottnar i djupa socioekonomiska klyftor i förening med långt gången privatisering och finansialisering av stadens rum. Och dess konsekvenser snarare förstärker än lindrar dessa klyftor.

I grund och botten handlar det om vilka överväganden som styr investeringar. Efter fyra årtionden präglade av nyliberal ideologi, privatisering och varufiering av bland annat stadens rum och byggda miljö, styrs investeringar alltmer av hänsyn till ett enda syfte: bytesvärde. Vilken avkastning kommer investeringen att ge investeraren, ägaren, aktieägarna? Banker, finansiärer, exploatörer och andra aktörer kring den urbana markens köttgryta ser enbart till markens och den byggda miljöns avkastning uttryckt i pengar. Att lagstiftning och normer stödjer tomtjobbarnas verksamhet är ingen slump.

Stadens ledande politiker och tjänstemän står ju i en konkurrenssituation med andra städer och är därmed ”tvungna” att skapa ett positivt investeringsklimat och attrahera resursstarka hushåll. Gentrifiering framstår som en lösning. Som hand i handske anpassas urbanpolitiken till tomtindustrins drivkraft att pumpa upp pengar ur stadens mark.

Mot detta står en annan tradition med djupare rötter i människans historia: objektrelaterad investering, där det avgörande är om investeringen uppfyller kvaliteter som objekt för bruksvärde, det vill säga användning. Behöver vi en bra skola? Behöver vi goda bostäder åt alla?

Hur skulle våra städer utvecklas om vi tillsammans, genom demokratins svåra konst, kontrollerade investeringar i vår byggda miljö på så sätt att beslut styrdes av bruksvärden snarare än bytesvärden? Hur gör man en balansräkning där stort psykosocialt lidande står mot enorma vinster? Vems är balansräkningen?

Kritiken mot gentrifiering handlar inte om att nedvärdera idén om en vacker och attraktiv stad. Den riktar inte moraliska pekpinnar mot gentrifierare, som för det mesta är människor som söker en god bostad, och har lärt sig att betrakta sin bostad som en investering med förväntad avkastning. Kritiken mot gentrifiering antar att rätten till staden tillhör alla, att alla ska vara med och utforma staden, att ingen ska behöva trängas undan för att samhällets starkaste aktörer ska kunna roffa åt sig ännu mera avkastning ur stadens mark – mark som rimligen bör betraktas som allmänning.