Författaren Virginia Woolf (1884–1941) levde sitt liv i London, och för henne var storstaden ett centrum laddat med löften om utveckling och frigörelse. I essäsamlingen London (utkom i svensk översättning 2009) får man följa författarens promenader i London där hon beskriver de olika stadsdelarnas liv från arbetartillvaron runt magasinen vid hamnen till det intensiva stadsmyllret på Oxford Street.

Även i hennes romaner promeneras det en hel del. Det vet litteraturvetaren Lisbeth Larsson, som i boken Promenader i Virginia Woolfs London (Atlantis) beskriver hur betydelsefull staden är för Woolfs författarskap, och hur hennes romankaraktärer får vandra på stadens gator för att konfronteras med verkligheten. Promenaderna fungerar frigörande för romankaraktärerna menar Larsson, och får dem att inse sin delaktighet i ett större skeende. Hennes första roman Resan ut (1915) inleddes med en promenad; det är en kort promenad som laddas med betydelse och som tar upp de kärnfrågor som Woolf kom att återvända till: klass, kön och livsrum – vem som kan röra sig var, hur och när.

Promeneras det i alla Woolfs böcker?

– Det promeneras mer eller mindre hela tiden i hennes böcker. Det är när människorna promenerar som det händer något med dem. Vissa romaner, som Mrs Dalloway, kan man fånga hela händelseförloppet och dess komplikationer genom att rita ut personernas promenadvägar på Londonkartan och se var de korsar varandra, hakar i varandra, går i varandras spår, avviker och så vidare. 

Flanören som kom till i modernitetens födelse brukar ofta vara en man. Virginia Woolf byter ut flanören till en hon, för att betona att det även är kvinnor som längtar efter det urbana.

– Vem vill inte kunna vara en flanör och ströva runt i staden fritt och utan rädsla. Det är också ett centralt problem hos Virginia Woolf. Problemet, som jag ser det, är att vi inte nått dit än. Och ibland kan jag, som för övrigt Woolf, misströsta.

Hur var Woolfs egen relation till London?

– Hon älskade London. Någonstans har hon till och med kallat staden för sin stora kärlek. Hon trodde också på att den moderna staden var det ställe där kvinnor och män och människor av olika klass skulle kunna mötas på ett nytt och jämlikt sätt. Under senare delen av sitt liv blev hon dock allt mer pessimistisk.

För dem som ännu inte stiftat bekantskap med Woolf, varför ska en läsa henne?

– För att hon är så bra! I alla avseenden. Men i synnerhet hennes sätt att skildra människor och deras relationer till varandra. Hos Woolf finns det inga stora subjekt. Det finns bara människor som är beroende av varandra och som blir till i de olika relationer de har.

Om Lisbeth Larsson ska välja en favorit av Virginia Woolf blir det Mellanspel, Woolfs sista roman, som publicerades postumt 1941. Detta trots att det är en roman där det promeneras ytterst lite.

– Man kan snarare säga att hon varnar kvinnor för att promenera i staden i denna roman. Det är krig och London har förvandlats till ett patriarkalt eldorado som kvinnor bör hålla sig borta från. 

I en uppskattande recension av Promenader i Virginia Woolfs London skrev en kritiker att du säkert skulle skriva under på tesen: säg mig hur du promenerar och jag ska säga dig vem du är.

– I litterära skildringar, där ju allt till skillnad från i livet har mening, är det helt klart så. I verkligheten är det nog mera tveksamt.

Hur promenerar du?

– Snabbt och målinriktat.