Sommaren 2012 såg Säpo att fler och fler svenskar åkte iväg för att kriga med olika terror-grupper. Sedan dess har minst 90 personer rest.

Fredrik Milder på Säpo säger:

– De blir vana vid våld och lär sig skjuta. Det kan bli lättare för dem att använda våld. Vi letar efter personer som vill och kan begå attentat, både i Sverige och i andra länder.

Därför har Säpo tittat på vilka de 90 personerna är. Alla de 90 är män mellan 18 och 30 år. Men annars är de olika.

– Vissa har levt ett ordnat liv. De har gått i skolan och arbetat. Andra har haft mycket problem eller varit kriminella. Det är väldigt blandat, säger Fredrik Milder.

De unga männen åker till Syrien och Irak och krigar. De flesta kommer inte från familjer som är från de länderna. Men de har något annat gemensamt.

– De har upplevt orättvisor. Och de har en ideologi som säger att våld är ett bra sätt att få bort orättvisor, säger Milder.

Många har ändrat sina åsikter innan de åker iväg. Deras åsikter blir mer extrema och våldsamma.

– Det är unga personer som radikaliserar varandra. Det sker mellan vänner eller genom sociala medier.

En stor del av dem som åker och krigar med terrorgrupper kommer från Göteborg. Margareta Forsberg arbetar med sociala frågor i Göteborgs kommun. Hon säger:

– Mest kommer de från Angered och Nordost. Men de kommer från andra delar av staden också.

Under hösten har Göteborgs kommun börjat arbeta med det här problemet. Kommunen samarbetar med Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet. Bland annat har de haft föreläsningar för kommunens anställda.

– Vi arbetar med hur vi kan göra för att de inte ska åka. Vi arbetar också med hur vi kan hjälpa deras familjer och vänner. Och vi vill kunna möta dem som kommer tillbaka på ett klokt sätt, säger Margareta Forsberg.

Det handlar om att personal som jobbar med ungdomar ska känna till problemet och känna igen signaler. Det är också viktigt att samarbeta med föreningar.

Om man själv är orolig för en anhörig kan man vända sig till sina vanliga nätverk, säger Margareta Forsberg. Det kan vara föreningar, religösa samfund, socialtjänsten, fritidsgården, fält-assistenterna eller skolan.

Hon säger att det vore bra med en speciell telefon-linje, men det finns inte ännu.

– Det viktigaste är att man pratar med någon och inte behöver gå ensam.