Fyra dagar innan operation Mos Maiorum börjat får Sinia ett samtal från en vän. Vännen berättar att polisen kommer leta mer intensivt efter papperslösa än tidigare. Stressen griper genast tag.

– Min första tanke var att vi kanske kunde åka norrut och gömma oss tills det är över, men så fick jag veta att det pågår över hela Sverige, berättar Sinisa.

Då övervägde han att gömma sig på ny adress, men Mirjana som är autistisk hade inte klarat den omställningen. Istället bestämde de sig att inte gå ut på två veckor. När Skånes Fria hälsar på har familjen redan varit inomhus i fyra dagar. I dag slår regnet mot fönsterrutorna.

– Det är skönt att det är dåligt väder, då blir Maja inte ledsen för att vi inte kan gå ut.

– Vi har tur, vi har vänner som hjälper oss att handla mat, men det är stressigt att sitta inne.

Sinisa kan aldrig slappna av. Hela tiden är han på helspänn, lyssnandes mot gatan. Värst är det med nattens alla ljud; en bil som parkerar framför huset, tjutandet från sirener eller klapprande från hästhovar. Det får hjärtat att hamra i bröstet.

– Då måste jag hoppa ur sängen och titta ut vem det är.

Familjen har flytt till Sverige från ett land på Balkan. De kom med smugglare på en av de många migrationsvägar som nu ska kartläggas av Frontex. Utan smugglaren, som visserligen tog 6 000 euro för resan, hade de aldrig kunnat ta sig till Sverige. Efter att ha fått avslag på sin asylansökan lever de nu som gömda. Om fyra år kommer de kunna ansöka om asyl på nytt. Att återvända skulle innebära döden för familjen som lever under hot om blodshämnd.

– Jag tänker framför allt på Maja, jag är här för att jag inte vill riskera att de dödar henne. Men att vara i hemmafängelse är psykiskt stressande för henne. När hon inte kommer ut får hon svårt att sova och blir skrikig, säger Sinisa.

Sara Wåhlin som jobbar på Team för krigs- och tortyrskadade (TKT) i Malmö känner igen familjens reaktion på Mos Maiorum. Det ser likadant ut bland papperslösa på många håll i Malmö.

– Det är ingen som har skickat sina barn till skolorna i dag. Redan förra veckan kom människor hit och grät av rädsla, säger Sara Wåhlin.

Skolpersonal är också orolig och har i en del fall avrått föräldrar från att skicka sina barn till skolan. Men Sara Wåhlin säger att hon inte vill tro att barn är måltavlor för Mos Maiorum.

– Därför säger jag att skola och förskola inte är någon fara. Men det är en svår avvägning mellan att inte skrämma upp och ändå inte kunna lova att det är säkert. Vi jobbar med extremt traumatiserade människor och att komma ur sina rutiner kan ge negativa konsekvenser för en lång tid framåt.

Sara Wåhlin råder den som lever gömd att tänka på samma saker som alltid; följa reglerna vid övergångsställen, använda cykellampor och undvika folkmassor.

Om två veckor ska operationen vara över. Men Sinisa har svårt att lita på det.

– Hur ska jag kunna vara säker? Då är det bättre att stanna inne en vecka till för säkerhets skull.

Maja kryper upp i Sinisas knä och kittlar honom under hakan. Han lyser upp.

– Hon är min Red Bull, säger han och stryker med handen över hennes hår.

– Kanske kan hon gå till förskolan ändå, om vi kan få hjälp med att ta henne dit.