Måndag 29 september

Mohammed Ali och hans vän Eva är uppe tidigt för att få en bra köplats. Redan klockan åtta står de utanför asylenheten på Jägersro i Malmö. Flera andra asylsökande har tänkt likadant. Några köande bär på stora resväskor och verkar vara nyanlända i Sverige. Klockan nio öppnas dörrarna till vänthallen. Mohammed Ali får en nummerlapp och slår sig ner. Ännu vet han inte att han ska förbli sittande en lång tid. Han är nervös.

– Jag tänker på hur viktigt det här samtalet är och att det handlar om min framtid.

Efter att ha levt arton månader som gömd i Malmö ska han äntligen anmäla sig för att söka asyl. Men åtta timmar senare går han hem med oförrättat ärende. Personalen meddelar att han får komma tillbaka igen i morgon.

Tisdag 30 september

I dag blir det nog hans tur. Nummer sex, står det på lappen i handen, då måste han ju ligga bra till. Men siffrorna på nummertavlan rör sig inte, det verkar vara något annat system som gäller. Mohammed Ali är hungrig men vågar inte lämna asylenheten för att köpa mat. Han är sparsam med toalettbesöken också – tänk om han skulle bli uppropad när han inte är där. Två gånger frågar han personalen om vad som händer, men får svaret att han ska sitta ner och vänta.

– Det känns mycket dåligt att inte få prata med någon och veta hur länge det ska ta.

Mohammed Ali stannar hela dagen och till slut kallas han fram till receptionen för att uppge namn och lämna fingeravtryck. I morgon blir det intervju får han veta.

– Men det var som en lögn, säger han.

Onsdag 1 oktober

Mohammed Ali har börjat känna igen de andra väntande på asylenheten. Barnen som leker och gråter om vartannat. Föräldrarna som stirrar framför sig med avstängda ansikten.

– Folk här kommer från krig, de är stressade och trötta.

En äldre man orkar inte längre. Han är upprörd, reser sig och höjer rösten. Sen fallet han ihop på golvet, han har svimmat. Ambulanspersonal bär ut honom på bår. När Mohammed Ali cyklar hem den kvällen tänker han att det som pågår är en lek med människor.

Torsdag 2 oktober

Det börjar gå rykten på asylenheten om att Migrationsverket har fel på sitt system, eftersom det tar sådan tid. När det kommer ut arabisktalande personal från någon av de stängda dörrarna flockas väntande runt omkring. Alla undrar: När blir det min tur? Hur länge ska vi vänta? Kommer vi fram i dag?

– Jag vågar inte visa att jag blir arg och irriterad. För då kanske det tar ännu längre tid. När de ber mig sitta ner och vänta säger jag bara okej, okej.

I början kunde Mohammed Ali och Eva skämta sig igenom den långa väntetiden, men nu går det inte längre. I morgon klockan nio är det din tur, lovar en ur personalen när asylenheten stänger för dagen.

Fredag 3 oktober

Det visar sig att Mohammed Ali har lägst prioritet eftersom han är frisk, har eget boende och saknar barn. Människor i sämre situation får gå före i kön.

– Det hade varit bra att få veta det från början, säger han.

Klockan halv elva hör han sitt namn ropas upp. Han kallas till ett samtal med tolk och handläggare. Frågorna handlar om vem han är, var han kommer ifrån och varför han är i Malmö. Tolken leker med sin mobiltelefon under intervjun.

– Det gjorde mig orolig. Tänk om han missar ett viktigt ord? Men på frågan om jag var nöjd med tolken svarade jag ändå ja. Vem vet hur tolken hade reagerat om jag klagat?

För Mohammed Ali Al-Tamimi återstår nu väntan på kallelse till den stora intervju där han ska berätta om sina asylskäl. Och sedan – väntan på beslutet om uppehållstillstånd.