Efter ett och ett halvt års väntan var dagen äntligen här. På flygplatsen tittade Kholod Shaban hela tiden på klockan. Med sig hade hon vänner och familj. Alla väntade de på samma sak: att de tre barnen äntligen skulle landa och kliva ut genom dörrarna i ankomsthallen. Äntligen borta från Gaza, borta från bomberna och de sömnlösa nätterna då de ständigt var beredda att fly.

Tio dagar senare sitter familjen samlad i vardagsrummet i den lilla lägenheten i Kortedala. Godis i två skålar på bordet och palestinskt kaffe i små porslinskoppar. Här samlade de släkt och vänner den dagen de kom hit, och sov tillsammans för första gången på länge.

– Jag är så glad. Kanske är det de första nätterna jag sover ordentligt nu, säger Kholod Shaban.

Men familjens resa från Gaza var långt ifrån problemfri. I två veckor befann sig de tre barnen och Kholods man Mohammed Shaban vid den egyptiska gränsen, och försökte upprepade gånger ta sig över. Från fyra på morgonen tills gränskontrollerna stängde om kvällarna, väntade de. När de till slut släpptes igenom sattes barnen i ett slags förvar i väntan på att flyget skulle gå, åtskilda från sin pappa. Från början var flygbiljetterna bokade till två veckor senare, men Kholod lyckades tillsammans med vänner få Migrationsverket att boka om biljetterna. I tre dagar fick barnen var ensamma i förvaret.

– Jag pratade med svenska ambassaden på natten, och de sa att det var normalt. Men jag sa nej, det är inte normalt, de tog bara barnen utan sin pappa. De var väldigt rädda den natten. De har upplevt tre krig på fem år och sedan när de till slut ska lämna får de lida så länge vid gränsen.

Kholod berättar att barnen verkar tycka om Göteborg och att de frågar mycket om allt som är annorlunda från Palestina. Redan på plats i Gaza började de öva på svenska genom filmer på youtube, och de kan många ord.

– De känner sig hemma här. I Gaza var de hela tiden redo att fly, de var aldrig säkra. Det är klart att de har många problem, men det löser vi med tiden.

Och även om lättnaden över att barnen har kommit är stor, har oron inte släppt helt för Kholod. Hennes syster med familj är fortfarande kvar i Gaza, men hoppas på att kunna ta sig därifrån.

Framtiden ser nu betydligt ljusare ut, och Kholod känner sig hoppfull. Hon ser fram emot att se sina barn växa upp och se vad de vill göra med sina liv.15-åriga Jumana vill bli inredningsarkitekt, och 12-åriga lillebror Abdelrahman gillar att hålla på med pengar. I Gaza samlade han in pengarna Kholod tjänade, och delade sedan ut till familjemedlemmarna.

– Och Ayah är redan en konstnär, säger Kholod och visar en liten tavla på väggen som dottern ritade när hon precis kom till Sverige.

Tavlan föreställer en mamma med tre barn i famnen, äntligen återförenade. Men kvar hos dem alla finns en saknad efter landet de lämnade, och för barnen efter vännerna och skolan i Gaza. Kholod önskar att de någon gång ska kunna återvända. Att Sverige som första EU-land förra veckan bestämde sig för att erkänna Palestina som stat är Kholod glad över.

– Det är ett bra första steg, och vi får rätten att prata om våra rättigheter. Om Sverige börjar tror jag att andra länder i Europa kommer efter.