Recension


Teater
Monster
Av: David Greig
Var: Teater 23
När: 12 september

  • Duck (Josefin Larsson) och hennes MS-sjuka pappa Hugh (Björn Löfgren) kämpar för att få till den perfekta makaronilådan inför att socialen ska komma på hembesök.
Skånes Fria

Monster, makaroner och magi på Teater 23

Anrika Teater 23 i Malmö har en lång tradition av kvalitetsmärkt barn- och ungdomsteater. Med sin nya föreställning för tonåringar tar de upp teman som saknad och sociala problem i en fartfylld, farsartad förpackning.

Monster (The Monster in the hall) av den brittiske dramatikern David Greig handlar om 16-årige Duck (Josefin Larsson) som förlorat sin mamma i en tragisk motorcykelolycka vid tre års ålder. Duck bor nu ensam med sin MS-sjuke pappa Hugh (Björn Löfgren) i den skotska staden Kirkcaldy.

När pjäsen tar sin början berättas det att socialtjänsten är på väg hem till Duck och Hugh, ”för att se hur de har det”. I Ducks huvud är det redan katastrofläge och nu måste de därför tillsammans laga den bästa makaronilådan någonsin till lunch. Det blir inte lätt.

Trots sina allvarliga ämnen är Monster inget mörkt Norénskt drama. Det är mer Ken Loach möter Äta, Sova, Dö i en musikalisk sitcom. Komik blandas med dialoger om hur överdjävlig tillvaron kan vara, men växlar lika snabbt över till sång och koreografi. Det är ständigt tvära kast, men det fungerar. Helena Röhrs precisa, men ändå dynamiska, regi håller samman de olika delarna så att den röda tråden aldrig tappas trots att innehållet är så eklektiskt.

Scenografin av Hansson Sjöberg är nästan som en extra skådespelare i det att den ofta skjutsar händelseförloppet framåt. Ducks och Hughs till synes realistiskt uppbyggda vardagsrum visar sig rymma massor av dolda luckor och skåp och allt har levandegörande funktion. Det blir den typen av föreställning där publiken inte har en aning om var någon kan dyka upp nästa gång. En sångares huvud i ett köksskåp? Javisst. Den fysiska miljön samverkar dessutom fint med Cecilia Nordlunds och Lotta Wengléns musik.

Ensemblen levererar maximalt. Josefin Larsson är fantastisk som överlevaren Duck och Björn Löfgren är lika bra som pappa Hugh, en darrig, marijuanarökande änkling som hanterar sina problem så som bara han kan. Ann Katrin Andréasson dubblerar som den norska rockbruden Agnetha och socialsekreteraren Mrs Underhill, två vitt skilda men lika underbara typer. John Lalér spelar fint och lyhört som Ducks kärleksintresse Lawrence. Han gör också en bitsk katastrofälva som till varje pris tänker skapa olycka för Duck, en motsatsroll till den snälle Lawrence.

Det finns tydliga inslag av magisk realism i Monster. Det är inte alltid självklart vad som är dikt och vad som är verklighet och det gör föreställningen spännande och oförutsägbar. Katastrofälvan kan plötsligt dyka upp och kasta skräp på golvet och det går att köra in en hel motorcykel i ett skåp. Allt är ju möjligt i teaterns värld och uppsättningen tar verkligen fasta på det.

Monster är en högintelligent föreställning som förtjänar att bli en långlivad succé. Den är nämligen så magiskt bra att den har potentialen att på egen hand skapa nya kullar av teaterfrälsta ungdomar där den visas. Applåderna på premiären var i alla fall entusiastiska och långvariga, även bland de vuxna.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Många poänger i Pojkarna

Recension

Rik föreställning där alla har möjlighet till identifikation, skriver Kristin Ödlund om Pojkarna.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu