Gästspel som inte lyckas beröra på ett djupare plan
Gest bjuder på gästspel som bjuder på rappt tempo, skriver Kristin Ödlund.
I en tom kub med myggnätsväggar står Lucy Ellinson iklädd rollen som stridspilot. Hon älskar sitt jobb – att flyga och känna adrenalinet pumpa i en krigssituation. En graviditet förändrar allting och istället för att vara ute på fältet blir livet ett vardagspussel där hon tvingas kombinera familjeliv med ett stillasittande arbete manövrerandes radiostyrda drönare. Hon är inte skapt för vardagen och kämpar med att trivas i denna nya roll.
Grounded är ett fjorton föreställningar långt gästspel från Londonteatern The Gate Theatre inbjudet av GEST. Föreställningen av George Brant har nått stora framgångar i hemlandet och det är lätt att förstå varför. Ellinsons spel är intensivt och närvarande, hon viker inte en sekund i vare sig blicken eller energin. Hon är en oerhört skicklig skådespelare som kan konsten att äga en scen. Med en krass ton förklarar hon hur vardagen kväver henne och om hur längtan till ett verkligt krig är det enda hon tänker på. Grounded bär på en tematik som är ovanlig i all sin vanlighet, vilket gör manuset unikt. Slitet med att få ihop vardagen och det dåliga samvetet känns igen från såväl teater som tv och film, men kärleken till det militära är något vi sällan får se på en scen.
Föreställningen är 65 minuter av 100 procent. Lucy Ellinsons briljerar, men monologen saknar de nyanser som gör att en föreställning berör på ett djupare plan. När nyanserna är få blir dessvärre en annars välskriven text något intetsägande. Det rappa tempot gör att jag som åskådare måste ägna mer uppmärksamhet åt att hänga med i texten än att ta in konstupplevelsen och reflektera över det som händer inuti kuben framför mig.