Så har då alla valmanifest presenterats. Man rör sig i den lilla gryta som dominerat dagspolitiken i årtionden. Den ena partiledarutfrågningen efter den andra, den ena partiledardebatten efter den andra – samma frågor ältas, samma mantran dras och samma retorik körs varv efter varv. Kanske måste det vara så… Det stora problemet med valrörelsen är att samtliga partier som syns och hörs i partiledardebatterna har beröringsskräck för allt som ligger utanför de system, strukturer och normer vi har vant oss vid.

För det första. När Stiftelsen för strategisk forskning presenterade en rapport som visar att mer än 50 procent av dagens anställda i Sverige inom 20 år lär vara ersatta av digital teknik så borde det leda till en intensiv politisk debatt. Vad gör vi för att upprätthålla demokrati och social anständighet i ett samhälle som är på väg att förändras så snabbt?

När Alliansen stoltserar med att man ”skapat” 300 000 nya jobb på åtta år bör detta sättas i relation till de 2,5 miljoner jobb som är på väg bort. Nu handlar det inte längre om ”okvalificerade” jobb utan sådana jobb som i vårt samhälle betraktas som kvalificerade. Sådana som ger status och hög konsumtionsnivå. Trots detta är oviljan total att inleda en process som medför att vi delar på de jobb som faktiskt kommer att finns. Partier som inte aktivt driver kravet på sänkt arbetstid blir ansvariga för en framtid med högre arbetslöshet, sociala spänningar och ett växande prekariat ur vilket fascismen, om det vill sig illa, kan hämta näring. Vi har sett det förr. Detta borde resoneras om i en valrörelse.

För det andra. När allt fler arbeten försvinner i den nya vågen av digital revolution kommer trygghetssystemen att sättas på prov som aldrig tidigare. Steg för steg har socialförsäkringssystemen, skapade i en annan tid, lappats och lagats. I dag finns nästan 50 olika så kallade förmånsslag. Gyttrigt, ogenomträngligt och dyrbart att administrera – och likt förbannat fullt med hål. Vi behöver ett enklare, tydligare och mer generellt trygghetssystem. Ett sådant skulle kunna vara baserat på idén om basinkomst eller medborgarlön. Detta borde resoneras om i en valrörelse.

För det tredje. När den digitala tromben drar fram och suger i sig de jobb vi uppfattat som människans måste vi se över skattesystemet. Vi kan inte låta skatt och avgifter på arbetstid vara det som bekostar skola, vård, omsorg och trygghetssystem. Vi måste bredda skattebasen. En generell produktionsskatt baserad på omsättningen – oavsett om denna föranletts av mänskligt arbete eller inte – är något som redan Olof Palme motionerade om i riksdagen i slutet av 70-talet. Nu är tiden mer mogen. Detta borde resoneras om i en valrörelse.

För det fjärde.Vi har byggt upp system, strukturer och normer som utgår från att ekonomin, mätt i BNP, ständigt ska växa. I Sverige har hushållen fått det outtalade uppdraget att låna så tillväxten kan upprätthållas. Detta är inte hållbart. Lägg till det att tillväxten drivs genom ökande konsumtionsvolymer trots att de planetära processerna redan är på väg att krackelera under trycket av just konsumtionsökningarna. Vi måste på något sätt ta oss ur beroendet av ekonomisk tillväxt. Löser vi inte detta med omsorg riskerar vi att förlora demokrati och social anständighet den dag vi står inför en systemkollaps. Detta borde resoneras om i en valrörelse.

De stora och besvärliga frågorna finns utanför den gryta som partierna gjort till sin. För att se skillnaderna mellan de rödgröna och Alliansen får man se till nyanserna. Får många lär det handla mer om att rösta emot något än att entusiastiskt rösta för något. Att rösta mot sittande regering och SD borde vara en plikt för den som ser ökande klyftor och avsaknad av klimatpolitik som allvarliga problem. Men artskillnad blir det inte med en rödgrön regering. Men väl gradskillnad. Det kan kännas tröstande att även i val mellan pest och kolera finns ett givet svar. Chansen är större att överleva med kolera. Bara man har tillgång till rent, drickbart vatten…