Så är det då dags för årets politikervecka i Visby. På PR-byråer har det formulerats strategier. På partikanslier har det tagits fram utspel. Journalister kommer att inleda piggt men tröttna mot slutet – en del med alltför många bakfyllor i bagaget. Digitala plånböcker hos yviga statsvetare, pladdriga tyckare och konfliktundvikande moderatorer väntar på rejäl påfyllning.

Huvudattraktionerna själva – det vill säga partiledare och språkrör – har i uppdrag att leva upp till de förväntningar som PR-byråer, partikanslier och journalister ställer på dem. Uppdraget innebär att balansera mellan att vara fryntlig sommarnisse på Visbys gator och tung makthavare. Tilltala Mats Knutssons vurm för förutsägbar politik, Niklas Svenssons krav på pladder och jourhavande självupptagna modegurus smak vad gäller klädstil.

Allt är således som vanligt. Pyntat med en undring om rosévinet skall överleva ett år till.

Såväl politiker som dess uttolkare vet vad som förväntas. Hurtiga vandringar på Visbys gator, besök på lokal och prat inom givna och förutsägbara ramar. Det sistnämnda är inte minst viktigt. Både de som uppträder och de som rapporterar lever ju i samma politiska bubbla. Den bubbla där huvudidén är ekonomisk tillväxt vars metastaser utgörs av arbetslinje, konsumtionshysteri och oförmåga att se skillnad mellan digitalt finanskapital och naturkapital IRL.

Man förväntas inte ta planeten på allvar. Man förväntas hålla sig till idén om att planeten och människor ska uppfylla det ekonomiska systemets krav. Det är därför tjattret i grenverket kan fortsätta medan stammen ruttnar. Det är därför Anders Borg och Magdalena Andersson fortsätter att spela partipolitisk pingis medan bordet krackelerar. Det är därför Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven far fram på samma motorväg mot samma mål om än i olika filer.

Målet är mer arbete, mer konsumtion, mer tillväxt. Inte mindre arbete, hållbar konsumtionsnivå och bättre liv.

Det värsta partiledare och språkrör kan råka ut för är att inte leva upp till förväntningarna. Det tragiska är emellertid att förväntningarna är så låga. Att de styrs av PR-byråer och reklamflöden snarare än av sociala rörelser och ekologiska realiteter.

När Folkpartiets tidigare partiledare Lars Leijonborg, som hade en närmast förlägen framtoning, skulle göra sitt första framträdande i Almedalen hade han hjälp av en PR-byrå. Byrån försökte lansera Leijonborg som en karismatisk, offensiv statsman. Man lät bland annat trycka upp en gigantisk textilbanderoll som täckte Visbys största husgavel. Teatern misslyckades totalt. En person i PR-firman berättade några år efteråt att ”Leijonborg kunde inte leva upp till våra förväntningar, vårt koncept”.

Förväntningarna borde bli större än vad PR-byråer förmår formulera. Större än vad medianerna från Stockholms innerstad förmår tänka sig. Förväntningarna borde vara att de politiker som äntrar scenen i Almedalen tar väljarna på allvar, planeten på allvar, livet på allvar.

Det må vara svårt att leva upp till sådana förväntningarna om man levt i bubblan där tillväxt och dess metastaser utgör världsbilden. Men innerst inne måste de väl ändå begripa att det är något sjukt med ett system som upprätthålls såväl genom ständigt växande konsumtion med hjälp av lånade pengar som genom en arbetslinje som går ut på att vi trots alla rationaliseringar och effektiviseringar ska arbeta allt mer.

Det går ju faktiskt inte ihop. Förväntningarna borde inför Almedalen vara att samtliga politiska partier tar sig i kragen och ställer sig själva och sina väljare följande fråga: Vad gör vi nu, när vi nått ända hit?

Hur tar vi oss ur det ekorrhjul där vi förväntas springa fortare och fortare för att hålla igång ett system som gjort oss till fångar?

Låt oss ta nästa steg i samhällsevolutionen. Det steg som tar oss vidare från tillväxt- och konsumtionssamhället till det goda utvecklingssamhället. Där ekonomiska system är till för människan och inte tvärtom.

Om det må ni tala, ni som är huvudattraktioner på Almedalens scen!