Inför Turist har Ruben Östlund basunerat ut ambitionen att göra "den mest spektakulära lavinscenen i filmhistorien". Ett smart marknadsföringsdrag som skapar intresse för en film som annars står långt från den vanliga repertoarens publikfriande utbud.

För dem som känner till Östlunds filmer sedan tidigare, Play, De ofrivilliga och Gitarrmongot, är det dock ingen överraskning att Turist, bortsett från denna omtalade lavinscen, i övrigt är närmast kliniskt ren från rafflande actionscener.

Östlund som länge velat återvända till Alperna för att göra film – tidigt i karriären gjorde han ett par omtalade skidfilmer, Addicted och Free radicals – har dock fått vänta några år innan han kunnat realisera sitt projekt. Utmaningen var att hitta passande stoff för denna specifika miljö. Det fann han i information om att skilsmässofrekvensen är ovanligt hög bland par som varit med om en flygplanskapning tillsammans – en spektakulär och traumatisk upplevelse.

Tonen i Turist slås an omedelbart med dramatiska Vivaldi-stråkar. En familj anländer till en luxuös skidort. Vi förstår tidigt att relationen mellan Tomas (Johannes Bah Kuhnke) och Ebba (Lisa Loven Kongsli) inte är friktionsfri. Ebba antyder i en inledande scen att maken inte har tid för sin familj och att han fått ta semester från jobbet för att alls kunna umgås med dem.

Sin vana trogen arbetar Östlund med en något distanserad berättarton. Det episodiska och tablåartade är denna gång mindre märkbart än tidigare. Här nöjer sig Östlund med att bryta upp filmen i sekvenser som utgörs av de dagar som familjesemestern pågår. Det blir en stegrande dramatik och när veckan är över är de cementerade roller som utgör den traditionella kärnfamiljen ordentligt rubbade.

På semesterns andra dag sitter Tomas, Ebba och de båda barnen Harry (Vincent Wettergren) och Vera (Clara Wettergren) ute på en restaurangveranda när en lavin drar ner enorma snömassor. Kaos utbryter och i tumultet beslutar sig Tomas för att ta skidhandskar och Iphone och sticka, utan fru och barn.

Efter denna traumatiska nära-döden-upplevelse är rollerna förändrade. När Ebba konfronterar Tomas väljer han att förneka sitt handlande. Att blotta sig inför dem som borde känna honom bäst är inget val, skammen är för stor.

Östlund gestaltar den tilltagande krisen genom att låta kameran vara iakttagande och karaktärerna ter sig i det närmaste inlåsta i de miljöer de befinner sig i. Lysande är de återkommande klaustrofobiska scener där vi får betrakta morgonritualerna framför spegeln i det trånga badrummet, eller de när familjen befinner sig isolerade i skidliftens kabin.

Lavinen får även dominoeffekter och drar med sig filmens andra par, som får ta del av Ebbas och Tomas upplevelse under en parmiddag. Snart framstår även deras relation som sårbar.

Att situationen med krisande familjer på semester inte är unik bekräftas också av den nollställda manliga städaren som gång på gång möter Tomas och Ebba i olika förödmjukande scener. Tomas gör ett försök att fly och prövar ett primalskrik på en alptopp, men han känns mest miniatyrlik i omgivningen med de branta upptornande snömassorna som omger honom.

Östlund gräver sig metodiskt in i regelverket för det skådespel som kan sägas definiera familjelivet och den traditionella mansrollen. Här ses den starka, omhändertagande och försörjande mannen, kvinnan som lagar maten och agerar värdinna, samt barnen som identifierar sig med och älskar sina föräldrar. Barnen känner dock tidigt lukten av fara och sätter sig upp mot föräldrarna i sina försök att komma underfund med vad som pågår när rollerna inom familjen har förskjutits.

I en briljant scen förtydligas detta rollspel då Tomas spelar förkrossad i ett desperat försök att reda upp situationen. "Du gråter ju inte på riktigt, du spelar ju bara", säger hon. "Ja, det kanske jag gör", svarar Tomas lakoniskt och fortsätter att bryta ihop.

Turist är en lysande dissekering av en familj som alltför länge har åkt med runda svängar runt slalomportarna. Detta är första gången som Östlund når riktigt i mål – i hans tidigare filmer har jag upplevt att form och innehåll inte fallit ut helt. Min enda invändning är det lite för ambitiösa slutet vars avsikt är att zooma ut perspektivet och skapa ett slags helhetsbild över en irrande och sökande kultur.