– Allt är dolt för mig, säger Stephanie när vi möts på ett kafé i Bryssels utkanter. Hela den här tiden har det varit ett mysterium.

Hon inte sett sin son Adrien på snart två år. I november 2012 försvann han, det enda hon vet är att han befinner sig i Syrien.

Sedan kriget bröt ut i Syrien i mars 2011 har upp till 2 000 européer rest in i landet för att kriga som jihadister, uppger Thomas Hegghammer, specialist på våldsam islamism vid det norska försvarets forskningsanstalt (FFI), i en artikel för Gatestone-institutet. Motivet är att störta president Bashar al-Assads regering och ersätta den med en islamistisk stat. Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Belgien är de europeiska länder som störst andel kommer från, uppger Hegghammer.

Adriens resa tog sin början för tio år sedan, då han var 14 år gammal, berättar Stephanie. Både Stephanie och Adriens pappa är katoliker och hon vet inte varifrån Adrien först fick idén om att konvertera till islam. Hennes förklaring är att han blev inspirerad av sina vänner, varav de flesta, liksom i området där de bodde, var muslimer.

– Han ville vara som dem, säger hon.

Under den här tiden genomgick också föräldrarna en jobbig skilsmässa som slutade med att Adriens syster bodde kvar hos Stephanie, medan Adrien och hans pappa flyttade. Det blev en turbulent tid för Adrien. Kanske var det det som gjorde att han sökte sig till den nya gemenskapen, tror Stephanie.

Men Adrien blev alltmer extrem i sin tro och började försöka övertyga resten av familjen att konvertera till islam. Något som ledde till ständiga diskussioner.

– Han såg det som sin skyldighet att få sin familj att konvertera. Men jag har varit katolik i hela mitt liv och står fast vid det. Varje gång vi pratade om det blev han väldigt snabbt arg.

Adrien flyttade hemifrån och började bli alltmer intresserad av utrikesfrågor och situationen i andra länder, framför allt i muslimska länder.

– Han frågade mig om jag visste hur det ser ut i världen. Att muslimer dödas varje dag. Det fanns ett slags budskap som cirkulerade under den här tiden om att ”du måste hjälpa till”, säger hon.

En dag i november 2012, då Adrien just fyllt 23, var han plötsligt försvunnen. Ingen visste vart han tagit vägen, men Stephanie misstänkte att han gett sig av tillfälligt till något muslimskt land för att studera eller arbeta för någon hjälporganisation. På sistone hade han allt oftare börjat prata om att göra det. När hon upptäckte att hans lägenhet var helt tömd på alla saker, började hon misstänka att allt inte stod rätt till. Hon började fråga runt bland hans vänner.

– Till slut berättade en av hans bästa vänner för mig att han åkt utomlands. Men han ville inte berätta vart. Stephanie vände sig då till polisen i sitt sökande.

Den största andelen europeiska krigare i Syrien är män i 20-årsåldern, skriver Hegghammer i den amerikanska tidskriften Foreign Policy. En orsak till att de väljer att åka är bilden av den syriska regimens extrema brutalitet mot civila. Många vill göra något åt situationen. I motsats till ungdomar i allmänhet väljer vissa muslimska ungdomar att agera på sin ilska, skriver han och menar att det bottnar i den solidaritetsnorm som länge funnits i många sunni-samhällen, inte minst bland islamister. Det har skapat en allmän benägenhet att stödja andra muslimer i behov. En annan orsak är personlig vinning i och med tron på belöningar i ”livet efter döden”. Det sker också en rekrytering av europeiska krigare, genom sociala medier men också genom värvning av personer som varit i Syrien.

– De sökte upp personer i moskén eller på gatan, berättar Stephanie om hur det var i Bryssel. Unga, lättpåverkade personer utan jobb övertygades om att de måste ta sitt ansvar och åka till de här länderna och kriga. Det är som en sekt, de förvrider Koranens budskap.

En eftermiddag i januari 2012 ringde Stephanies mobil. Det var Adrien. Han berättade att han mådde bra och att han arbetade för en hjälporganisation utomlands. Genom riktnumret fick hon reda på att han befann sig i Syrien.

– Jag tänkte att han kanske åkt dit för att hjälpa överlevande eller flyktingar, säger hon.

Men ju längre tiden gick, desto mer började historien nystas upp. I mars blev Stephanie kallad till polisstationen och fick veta mer om vad som hänt. Att Adrien inte alls arbetade för någon hjälporganisation utan deltagit i ett militärt träningsläger i Syrien. På en video hos polisen fick hon se Adrien i militära kläder och med vapen. Samtidigt fick hon ytterligare ett besked, Adriens bäste vän som hon pratat med under hösten, hade också åkt till Syrien – och sedan avlidit i strider.

– Jag var bestört när jag fick veta det och berättade det för Adrien. ”Jag vet mamma, han var med mig”, svarade han.

Stephanie kände sig maktlös och vände sig till en vän som arbetar på TV för att få ut sin historia. Hon var säker på att det fanns andra personer i hennes situation. Det fanns det. Sedan Stephanie började gå ut i media har många föräldrar till jihadister i Syrien börjat höra av sig till henne och nu har de bildat en föräldragrupp. Stephanie blir glad när hon pratar om gruppen.

– Jag är den enda katoliken, men det spelar ingen roll. Nu har det varit Ramadan och vi har firat tillsammans. Vi skämtar och skrattar mycket, säger hon.

Det är viktigt att prata med varandra eftersom det är det enda stöd de får, menar Stephanie.

– Ingen pratar om det här problemet, utan menar bara att de är terrorister. Vårt viktigaste syfte med föräldragruppen är att få ut budskapet om våra barn att de är inga terrorister, de är offer.

Stephanie hyser inget hopp om att Adrien ska komma tillbaka till Belgien. ”Om jag inte dör här, kommer jag att stanna för att bygga upp en ny islamistisk stat”, säger han enligt henne. Men hon tror inte att han deltar i strider, utan arbetar administrativt för organisationen. Hon håller de återkommande samtalen vid liv, för även om samtalen är ytliga utgör de en kontakt med sonen som hon känner sig alltmer främmande inför.

– Kanske är det distansen som gjort att vi glidit ifrån varandra, vi har ju bara kontakt via Skype, säger hon sorgset. Eller kanske är det helt enkelt för att vi inte har något gemensamt längre.

* Stephanie och Adrien är fingerade namn. Stephanie vill vara anonym i medier för att inte äventyra relationen med sin son.