Sydney Ankers och Sara Olsson träffades på en kurs för kvinnliga företagare förra året och då båda hade erfarenhet från musikbranschen leddes samtalet naturligt in på hur det var att vara kvinna i branschen. Så skapades initiativet ”Män, Makt, Musik” och föreläsningen ”Jämställdhet som affärsfördel”.

– Det vi kom fram till var att vi faktiskt skulle rikta oss till män i musikbranschen. Det finns flera olika initiativ som alla är jättebra och som stärker kvinnor i musikbranschen, som vi vill vara ett komplement till. Vi tror att om man ska komma vidare så måste också män vara informerade, engagerade och ha kunskap om hur det ser ut, säger de.

Erfarenheter från musikbranschen, och hur de har stuckit ut från vad andra i branschen har förväntat sig, har de gott om. Sara Olsson var vd för festivalen Peace & Love mellan 2005 och 2008, under en period då festivalen växte och etablerade sig på den svenska marknaden.

– Jag upplevde Borlänge som stad som ganska grabbig och att komma in som ung kvinna innebar stora utmaningar. När jag var ute och representerade festivalen tror jag att de flesta inte tänkte att jag var vd. Det finns en föreställning om att det är männen som driver och att kvinnor hänger på, säger hon.

Sydney Ankers har sina branscherfarenheter inom bland annat management och som klubbarrangör, och har varit med om liknande händelser.

– När jag till exempel har arrangerat klubbar hälsar band och gäster oftast på ljudteknikern först, det är ingen som utgår ifrån att det är jag som är arrangör.

Under föreläsningen lyfter de fram maktperspektivet, så väl den formella som den informella makten är viktig att förstå. De tar även fram diskussionsfrågor som handlar om vad makt är, och om man upplever sig ha makt. Tre konkreta exempel på makt inom musikbranschen är som arbetsgivare – du väljer vem du ska anställa – och som bokare eller dj – du väljer vilka du vill lyfta fram. Men Sara Olsson pekar också på informella exempel, som alla kanske inte direkt identifierar som ett tecken på makt.

– Till exempel har Sydney berättat om att när hon kommit in i en musikstudio för att sjunga har kommentarerna från killarna där inte handlat om hennes sång utan om hennes rumpa. Vi tycker det är viktigt att våga lyfta den här typen av händelser.

Men även om branschen är långt ifrån jämställd, tycker de båda att det har skett en utveckling. De beskriver det som en kedja i tre led: kvinnor som produkt, senare som konsument och nu som producent.

– Det är branschen som har drivit fram detta. Mallarna är så snäva så när det kommer artister som vill ha kontroll på sin egen produkt blir de tvungna att göra saker själva. Digitala kanaler har gjort att tjejer har kunnat ta den makten, säger Sydney Ankers och fortsätter:

– Man pratar om att det digitala förstör musikbranschen men egentligen öppnar det nya vägar. Det är snarare ett symptom på att branschen inte innefattar tjejer.

Just bristen på kvinnliga förebilder lyfter de fram som ett problem, både vad det gäller på scen men också på andra positioner inom musikbranschen.

– Man blir inte vägledd på samma vis och får inte samma sorts fördelar av sina kontakter. Man är aldrig någons brorsa. Vi är klara över att vi inte har alla svar men vi formulerar problemet och vill bidra till en förändring, säger Sydney Ankers.

– Det vi vill är att väcka intresse och kunskap. Det är en helhet med flera olika initiativ och det vill vi vara en del av, säger Sara Olsson.

Ett av de andra initiativen de lyfter fram som ett positivt exempel är organisationen Jämställd festival. De startade för två år sedan som en reaktion på den bristande diskussionen i media om festivalscenens ojämställda representation.

– Man konstaterade att det var skevt, men inte så mycket mer. Det var nästan så att man frågade sig om det ens var ett problem, säger Kristina Wicksell från Jämställd festival.

Under två somrar har de räknat akterna på svenska festivaler och lyft fram statistik som i de flesta festivalers fall är allt annat än positiv. Förra året var 76 procent av festivalakterna mansdominerade, 19 procent var kvinnodominerade och övriga var mixade eller identifierade sig inte som män eller kvinnor.

– Det är en del av samhället i stort och framför allt nöjesbranschen. Men det säger faktiskt också att Sveriges festivaler inte prioriterar frågan, säger Kristina Wicksell om statistiken.

Mestadels har de fått positiv respons på sitt arbete från arrangörshåll – men när det väl kommer till kritan upplever Kristina Wicksell att det inte händer mycket.

– Vi erbjuder våra tjänster med till exempel workshops, men det är väldigt få som vill ha hjälp. En annan standardsak är att man skyller på varandra. Bokningsbolagen skyller på arrangörer och tvärtom, eller så skyller man på musikutbildningarna. Man vill inte erkänna sin egen del i det.

Förra året var det tydligt att flera av de stora festivalerna var de som lyckades sämst med en jämställd representation på sina scener. Exempelvis hade Way out West 36 kvinnliga och 112 manliga akter, och Hultsfred 6 kvinnliga och 70 manliga akter. På andra sidan spannet fanns Popaganda som hade bokat helt jämnt och Stockholm Music and Arts, den enda festivalen med fler kvinnor än män.

Kristina Wicksell säger att det verkar som att större festivaler är sämre på att boka jämställt, och de har även kunnat se tendenser till att smalare festivaler med inriktning på en speciell genre har lyckats sämre. Statistiken var något bättre förra året än under 2012, och om några veckor gör de en prognos för hur sommarens festivalscener förväntas klara sig.

– Det verkar som att det blir lite bättre i år. Men den största skillnaden är att det pratas om det på ett annat sätt. Media lyfter det på ett mer djupgående sätt och arrangörerna har också tvingats att ta i frågan.

Under förra året räknade Jämställd festival också artistbokarna på Sveriges tio största festivaler och där var det än mer ojämställt – bara 12 procent var kvinnor. Att det har betydelse tror Kristina Wicksell – män bokar i första hand andra män.

– Vi har inte sett någon direkt korrelation just på svenska festivaler, men det finns mycket forskning som visar att man ofta faller in och bokar folk som liknar en själv.

Jämställd festival är en av organisationerna som ingår i Nätverket 50/50, bestående av bland andra studieförbund, KulturUngdom och Kultur i Väst. Med start på Nordiskt forum i Malmö för två veckor sedan lanserade de kampanjen ”Hur jämställt lyssnar du?” – med syfte att uppmärksamma vad vi har i våra spellistor. Folk uppmanas att räkna hur många av de tio senast lyssnade som är kvinnor, och sedan dela med sig av siffrorna på nätverkets sidor på sociala medier.

Astrid Ekermo är representant för Kultur i Väst i Nätverket 50/50 och hon beskriver tanken bakom kampanjen.

– Det finns ett samband mellan vad besökarna lyssnar på och vad artistbokarna på festivalerna bokar för akter. Man kan självklart vända sig till bokarna också, att de ska göra mer, men man kan också se att vi själva tar ansvar för vad vi lyssnar på. Om vi söker upp och försöker lyssna mer jämställt tror vi att det kommer påverka vilka som står på scenerna också.

Än så länge är kampanjen precis i starten, men Astrid Ekermo hoppas att även om inte alla delar med sig av statistiken kan den få folk att börja fundera.

– Det är klart att det är bra om folk skriver ut det för då börjar ännu fler prata om det, men det viktiga är att tanken slår rot.

Under sommaren kommer nätverket att närvara på olika festivaler för att informera om kampanjen och prata med folk. De har även skapat en artistlista, med tips på kvinnliga artister för den som vill bredda sitt lyssnande, och även för att uppmärksamma hur många det faktiskt finns.

– Det är inte så att man inte lyssnar på kvinnliga akter för att man blundar för det, utan för att de inte får samma utrymme. Bokarna ska inte kunna säga att det inte finns några att boka, säger Astrid Ekermo.

Samma spår är också Kristina Wicksell från Jämställd festival inne på.

– De enskilda festivalerna vill inte se sitt eget ansvar. Många säger ”jag bokar utifrån kvalitet inte kön”. Då ser man inte hur mycket normer faktiskt påverkar.