Efter en tidigare oavslutad C-uppsats i statsvetenskap vid Högskolan Väst i Trollhättan bakom sig, kände Salem Yohannes att hon denna gång ville skriva om något som berörde henne personligen. Det blev en uppsats om svart kvinnligt hår inom den svenska offentliga förvaltningen: Don’t touch my hair.

Valet kom rätt i tiden, efter att afrosvenskars situation på flera olika sätt har uppmärksammats under våren, men var också något som präglat Salems eget liv. Att alltid uppfattas som annorlunda.

– Under ganska lång tid försökte jag smälta in. Jag rakpermanentade mitt hår, jag hade i hårförlängningar, allt det man kan göra för att försöka efterlikna omgivningen och den mediala bilden av skönhet. Sedan någonstans runt 20-årsåldern, i samband med att jag började studera på universitet och ifrågasätta strukturer, blev jag rebellisk hemma. Jag ville göra helt tvärtom och slutade fixa mitt hår. Då började det komma konstiga kommentarer från olika håll.

Hon ger exempel: ”Gud, kan du kamma ditt hår? Det måste vara jättejobbigt.”, ”Önskar du aldrig att ditt hår var rakt istället?” och ”Wow, du har verkligen sånt där Kunta hår” (Kunta Kinte var en svart slav på 1700-talet, och en av huvudpersonerna i boken Rötter).

Salem började fundera. Var det bara hon som fick höra de här kommentarerna? Kan man till och med hitta sådana reaktioner på arbetsplatser, hos höga tjänstemän? Hon letade upp sju svarta kvinnor, allt ifrån socionomer och handläggare till projektledare på olika myndigheter, och intervjuade dem. De fick beskriva vad de såg på sina arbetsplatser. Hur såg deras kollegor ut? Fanns det någon norm för det kvinnliga håret?

Salem Yohannes citerar en kvinna från uppsatsen, som ett exempel på hur homogena många av arbetsplatserna är: ”Det är 450 kvinnor i övre medelåldern och alla har lång page. Det är liksom dem jag ser hela tiden. Har de lockigt hår så har de plattat det, alla har lång page. Det finns några som har superkort, det är antingen eller.”

Nästa steg var att kvinnorna fick beskriva vad de själva ansåg vara professionellt svart hårt.

– Mer än hälften av kvinnorna pratade om professionellt hår utifrån de rådande normerna på deras arbetsplats. Har de flesta raka hårfrisyrer, är det mest lämpligt att man har rakt hår.

Salem beskriver det som en typ av neutralitetsnorm som eftersträvas på många arbetsplatser, men problemen uppstår när neutraliteten utgår ifrån vita utseenden och exkluderar människor som är rasifierade.

– Det handlar också mycket om hur skönhet och femininitet framställs i samhället, det är det här klassiska långa, raka håret. Och vad gör jag då om inte mina krullar vill bli så långa? Blir det då en unisex frisyr? Det kom fram i vissa citat att ett afro kanske uppfattades som okej om man sätter till ett pannband eller någon annan typ av feminin förstärkning, medan rakt, långt hår anses vara feminint i sig självt.

Kvinnorna delar också med sig av sina personliga berättelser, hur de själva väljer att göra med sina hår och vilka reaktioner de möter. En kvinna berättade att hon alltid var tvungen att ha sitt passerkort väl synligt för att visa upp att ”jag hör hit”. Bara att passera på arbetsplatsen blir ett problem. Flera av kvinnorna vittnade också om kommentarer kring håret och att många ville ta i det.

– Antingen känner folk friheten att bara ta i det, eller så frågar de snällt och då är det oftast inte något problem. Men om man släpper det individuella planet med att någon tar i ens hår, handlar det om hur man konstruerar svarthet och markerar någon som annorlunda. Uppsatsen hade lika gärna kunnat heta ”don’t make me different” istället för ”don’t touch my hair”.

Tanken med uppsatsen var att synliggöra strukturer som drabbar minoritetsgrupper, i det här fallet neutralitetsnormer som exkluderar svarta tjänstekvinnor.

– Nu valde jag att fokusera på hår, för att det känns så avdramatiserat. Hade jag valt hudfärg istället blir folk direkt på sin vakt ’vi är inte rasister, här är vi alla lika’. Och det är vi, vi är lika, men vi behandlas olika.

Salem hoppas att uppsatsen ska hjälpa till att påbörja ett samtal, inte bara inom akademin. Att börja med att dela med sig av sina erfarenheter ser hon som ett första viktigt steg. Reaktionerna hittills har varit delade. Många välkomnar intresserat studien, medan andra avfärdar den så fort de hör titeln.

– Jag tror att det blir personligt, det blir lite som en törn i ens egna identitet, att ’jag är inte alls sådan’. Det blir en obekväm sanning.