När organiserade fascister rör sig på våra gator och i maktens korridorer kan det vara svårt att uppbåda energi åt att även kritisera de bakomliggande idéer och förhållanden i samhället som möjliggör dessa rörelser. Fascismen som ideologi har definierats av historikern Roger Griffin som folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse. Den förutsätter alltså en stark tanke om nationen – att de som bebor en nation har mer gemensamt med dem inom nationen än dem utanför.

Det är alltjämt en ganska märklig tanke att människor med samma levnadsförhållanden och tankesätt runtom i världen skulle ha mindre gemensamt med varandra än med människor med helt andra levnadsförhållanden och tankesätt inom samma nation. Att en arbetare i Sverige skulle ha mer gemensamt med till exempel kungen än med en arbetare i USA.

I dagens trots allt på många sätt globaliserade värld är inte heller språkbarriärerna lika höga och vi kan faktiskt prata om en global kultur. Vi ser hur globala rörelser som kämpar för social rättvisa, jämställdhet och ekologi kommunicerar med varandra tillsynes utan större hinder. De flesta läsare av denna tidning har nog mer gemensamt med en spanjor som kämpar mot nedskärningar och en indier som kämpar mot sexism än med till exempel Jimmie Åkesson. Klass och tankesätt är potentiellt mycket starkare gemenskaper än nationen.

I grunden är syftet med nationalismen under kapitalismen att splittra de arbetande och fattiga som har ett gemensamt intresse gentemot de som äger tillgångarna i samhället. Istället för att människor går samman för att komma till rätta med orsaken till sociala problem, som är den enorma koncentrationen av tillgångar i händerna på ett fåtal, så ägnas energi åt att bekämpa varandra på grundval av ursprung eller religion.

Att flera procent av väljarna väljer att lyssna på Sverigedemokraterna när de skyller allt på invandrare istället för att kräva att de allra rikaste bidrar till allas vår välfärd är sorgligt av flera anledningar. Inte bara för att rasismen är omoralisk men också för att den aldrig kan bygga en välfärd eller bekämpa arbetslösheten.

De allra rikaste i vårt samhälle sitter på hundratals för att inte säga tusentals miljarder kronor i tillgångar och de betalar en allt lägre skatt de senaste decennierna. Bara under Alliansens styre har skatterna för i första hand de välbeställda sänkts med 140 miljarder kronor. SD var själva med och drev igenom det femte jobbskatteavdraget. Det är alltså pengar som varje år skulle ha gått till vård och omsorg för äldre och sjuka, skolan och den generella välfärden.

Samtidigt har det lett till större klyftor i samhället och bidragit till arbetslösheten. Ingen vill ta tjuren vid hornen och säga att de skattesänkningarna måste återtas i sin helhet om vi ska kunna ha en välfärd åt alla. Varken S, V eller MP har förespråkat det tydligt. Däremot är Sverigedemokraterna extremt tydliga när de skyller alla problem på de som inte har skapat dem eller har resurser att åtgärda dem: invandrare, romer eller muslimer. De skapar en illusion om att bara vi blir av med ”de andra” så kan vi skapa jämlikhet och välfärd för de ”riktiga svenskarna”.

Det är inte bara ett obehaglig tankesätt utan också en idé som bara leder till att de rika i lugn och ro kan fortsätta bli rikare medan de fattiga blir fattigare. Det blir inte en bättre äldrevård eller mindre arbetslöshet utan raka motsatsen. Vi såg hur Hitler lovade samma saker under nationalsocialismens och antisemitismens hatfulla fanor. Idag ser vi hur Jimmie Åkesson närmast lovar ett socialdemokratiskt färgat välfärdssamhälle genom ökad nationalism och invandringshat.

Om vi ska bekämpa fascismen måste vi därmed kritisera nationalismen och visa att den är en återvändsgränd om man vill skapa ett bättre samhälle för någon överhuvudtaget. Social rättvisa byggs som alltid genom omfördelning av resurser från ett fåtal som har till det flertal som behöver oavsett hudfärg eller ursprung.

Nationalismen är en naiv illusion.