Kostnaden för skolan och äldreomsorgen ökar. Det är självklart: vi har blivit fler och ålderspyramiden förändras. Men att vi är fler betyder samtidigt att det finns fler som kan jobba och bidra med skatteintänkter. Ingen skulle komma på den galna idén att till exempel begränsa barnafödandet eller införa ättestupa för att välfärden kostar mer.

Den traditionella välfärdsmodellen innebär att vi omfördelar resurser från de som har till de som behöver. Räcker pengarna till skolan eller annan välfärd inte till så höjer vi helt enkelt de skatter som är lämpliga. Sedan Alliansen tillträdde har vi sänkt skatterna med 140 miljarder kronor och mycket av de pengarna har gått till de redan välbeställda.

Det är fullständigt rimligt att om det nu är resursbrist i välfärden till följd av skattesänkningarna så höjer vi dem igen för de som redan har fått tillräckligt. Det är humanare att en miljonär får minskat jobbskatteavdrag än att en sjuk person förvägras vård.

Samma sak i bostadspolitiken. Om det inte finns tillräckligt med bostäder åt alla så samlar vi ihop de resurser som behövs för att bygga fler och till rätt pris, snarare än försöker styra befolkningens storlek.

Tyvärr har både bostadspolitiken och den omfördelande skattepolitiken avskaffats de senaste decennierna. Ja, vi ser faktiskt en tillbakarullning av hela politiken som verktyg till förmån för marknaden. Som ett brev på posten kommer också rasismen som ”lösningen” där politiken drar sig tillbaka.

Det omfördelande skatteverktyget har helt försvunnit ur verktygslådan och nu har vi bara en hammare som vi kan slå folk med: sjukskrivna, funktionshindrade, invandrare. Lösningen på snart sagt alla samhällsproblem har blivit att helt enkelt försöka minska antalet människor med restriktiv invandringspolitik. En unken fläkt av befolkningspolitik sveper återigen över Sverige.

Allt handlar nu om att svaga grupper kostar pengar och att det är en kostnad vi måste minska eller bli av med. När vi börjar tänka i de banorna slås portarna till Europas fasansfulla förflutna upp på vid gavel. Att stänga den porten kan visa sig väldigt svårt när den väl står öppen.

Idag pratar Moderaterna om att vi måste minska kostnaderna för personlig assistans för funktionshindrade, införa fler karensdagar och införa åtgärder som ska minska invandringen. I Sverigedemokraternas värld har det sedan flera år handlat om att minska asylinvandringen med 90 procent. Björn Söder (SD) har återaktualiserat frågan om repatrieringsbidrag för att förmå svenskar med invandrarbakgrund att lämna landet.

För att bekämpa rasismen måste vi återuppliva politiken. Ett tydligt alternativ som tänker höja skatterna för de välbeställda, avskaffa rikemansbidrag och bygga välfärden måste vinna mark bland allmänheten. Vi behöver inte fler partier som ”tar folks oro på allvar” - det vill säga bekräftar myter som att storleken på invandringen avgör om det blir bostadsbrist. En ”oro” som är uppiskad av Sverigedemokraternas retorik och massmediernas bekräftelse av samma retorik.

När samma krafter som piskat upp hetsen mot invandrare och den samhällselit som tjänar på den pratar om att vi måste ta denna hets på allvar är det ren cynism. Det handlar inte om demokrati utan om att manipulera debatten och folkopinionen så att den vänder sig bort från politiken och till rasismen.

Marknaden tjänar på rasismen. Det är den som måste utmanas om rasismen ska krossas.