Två för klimatrörelsen viktiga symboliska beslut togs i helgen på en svensk partikongress respektive ett globalt toppmöte. Jag pratar om Miljöpartiets kongressbeslut att avveckla Vattenfalls kolgruvor i Tyskland och det dramatiska beskedet från G7-ländernas ledare att de vill se en helt fossilfri ekonomi. Det är oklart om MP-ledningen på allvar kommer strida för frågan i regeringen och G7-ländernas löfte gäller först år 2100. Men båda besluten borde blåsa liv i klimatrörelsen globalt och här hemma inför klimattoppmötet i Paris i december. Det är nu det är dags att på allvar sätta press på regeringen här hemma och världssamfundet att välja planeten före kapitalet.

Forskare är nu mer eller mindre samstämmiga om att vi redan har missat 2-gradersmålet där planeten kunde klara sig utan stora negativa konsekvenser. Om vi ska nå det reviderade målet om en höjning av jordens medeltemperatur på max 3,5 grader så är G7-mötets utfästelser om en 70 procentig minskning av de globala utsläppen 2050 otillräckligt. Varför går det då så trögt? Anledningen är att en så snabb minskning som krävs för att rädda planeten inte kan genomföras av den fria marknaden. Det ekonomiska system vi har idag bygger på kortsiktiga vinster och en ständig ackumulation av kapital i privata händer. Dess framväxt hänger intimt ihop med de fossila bränslena. Humanekologen Andreas Malm har forskat om den brittiska bomullsindustrins framväxt under 1800-talet. I industrins val att gå över från vattenkraft, det vill säga förnybart, till ångkraft, fossilt, kan vi förstå kapitalets beroende av de fossila källorna.

I en intervju i magasinet Effekt (21/5 2015) förklarar Malm sina slutsatser. Kapitalet kräver fri rörlighet: obunden frihet att kunna förflytta sig till de platser där den billigaste och mest disciplinerade arbetskraften finns. Det är bara möjligt med en energikälla som är lika rörlig. Olja, kol och naturgas kan flyttas över hela världen dit kapitalet vill göra affärer medan sol-, vatten- och vindkraft är platsbundna. Dessutom kräver kapitalet en energikälla som kan slås av och på vid önskvärd tid, det vill säga maximeras just när produktion optimerar profiten. Framför allt behövs en källa som inte kräver gemensam utvinning, samordning och planering. Och det är där skon klämmer allra hårdast. Marknaden kan inte samordna och planera den övergång till en förnyelsebar ekonomi som krävs.

Vi kommer således inte ifrån att staten har den stora rollen att spela i övergången till en förnyelsebar ekonomi. Den svenska staten äger redan idag energibolaget Vattenfall och det är ett av de viktiga verktygen som måste användas omedelbart. Vattenfall ska enligt ägardirektiven bli ”ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion”. Bolaget driver idag en brunkolsverksamhet med kraftverk och gruvor i Tyskland och planerade tidigare att öppna fem nya gruvor som enligt Greenpeace skulle ha gett upphov till utsläpp 24 gånger större än Sveriges årliga utsläpp.

Vattenfalls styrelse beslutade dock i höstas att se över brunkolsverksamheten i syfte att bli ett mer hållbart energibolag. Det kan ske genom att kolkraften säljs till en annan utförare som fortsätter med utsläppen eller att gruvorna avvecklas vilket skulle vara bra för klimatet. MP:s språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin drev innan valet tillsammans med Vänsterpartiet kravet att kolkraften ska läggas ned men har i regeringsställning börjat sväva på målet. Stefan Löfven har uttalat sig positivt om en försäljning framför en nedläggning.

Vi får hoppas att beslutet på kongressen tillsammans med kraven från Vänsterpartiet och framför allt miljö- och klimatrörelsen kan tvinga S-MP-regeringen att göra konkret politik av kongressbeslutet. Sveriges anseende som klimatnation och Miljöpartiets trovärdighet som miljöparti står på spel. Om Sverige ska kunna gå med rak rygg till klimattoppmötet i Paris och driva på för snabba och stora utsläppsminskningar tillsammans med andra länder så krävs att Vattenfalls klimatmonster avlivas.