Det var som på film. Men det hände på riktigt. Hade jag kunnat göra mig själv osynlig så hade jag gjort det.

Jag ska berätta från början. Jag jobbar med att bestämma vilka skådespelare som ska vara med i en film. Studenter på Stockholms dramatiska högskola gör filmen. Den handlar om två manliga modeller. I filmen är de på en fotografering för ett stort klädmärke. De känner sig tvingade att kyssa varandra. Fotografen vill det. Efteråt ångrar de sig. De mår dåligt över att de kysstes. De ville inte egentligen.

Jag hade bjudit in två skådespelare till Stockholms dramatisk högskola för att de skulle få provspela mot varandra. De spelade en liten bit ur filmen medan jag filmade. De spelade den biten ur filmen där de kysser varandra. Båda skådespelarna hade sagt att det var okej för dem att kyssa den andre.

Skådespelarna hade jättebra personkemi. De verkade kära på riktigt. De stod mycket nära varandra och den ena rörde vid den andres arm. Han la sin hand runt den andre killens midja. De kom ännu närmare varandra. Deras läppar var bara några millimeter från varandra.

Det var helt tyst i rummet. Det var som om tiden stod stilla. Jag rörde på mig lite åt höger för att få en bättre bild med kameran. De skulle precis kyssas.

BANG! KRASCH! Ljudet av glas som krossades var högt. Väldigt, väldigt högt!

Jag skrek. Alla i rummet skrek. Sedan blev det knäpptyst igen. Jag hade råkat välta en glasvas som stod på golvet.

Jag ville försvinna från rummet. Jag ville bli osynlig, så mycket skämdes jag. Jag tänkte att nu kommer alla att tycka att jag är dum i huvudet. Men så började alla skratta. Då skrattade jag också.

Jag hade inte tyckt att någon annan som råkade ha sönder en vas var dum i huvudet. Jag försökte tänka på det när jag satt på golvet med glassplitter runt mig. Då kunde jag skratta ännu mer.