På väg från en lunch förra veckan vände jag plötsligt blicken uppåt. Ett privatflygplan flög över staden med budskapet ”Rädda Astoriahuset – lämna Länsförsäkringar”. Det var en ovanlig syn, en protest i skyn.

Debatten kring och protesterna mot rivningen av Astoria på Nybrogatan har pågått i några år, men nu börjar snaran dras åt. Huset är från 1873 och Fredrik von Feilitzen, en av de ledande motståndarna till rivningen, kallar det ”Stockholms äldsta bevarade hyreshuspalats”.

Samfundet S:t Erik, Skönhetsrådet och andra som engagerar sig vill bevara kulturvärdena och hävdar att det handlar om en ny ”rivningsvåg”, liknande 1960-talets skövlingar. Fastighetsbolaget Humlegården (som ägs av Länsförsäkringar) vill å sin sida skapa ”en plats där man kan leva, jobba och bo”. Vilket förvisso redan är fallet, förmodligen menar man ett liv som levs lite mer luftigt och glansigt än i dag, som på säljbilderna över projektet.

Dagens ibland överilade förändringsiver i stadsbyggnadsfrågor motiveras ofta med värden som social och/eller miljömässig hållbarhet. I en hållbarhetsanalys från 2015 skriver följaktligen konsultbolaget WSP att ombyggnaden av Astoria ska ge ”bättre energitekniska lösningar”, ”geoteknik” och ”växtväggar och annan vegetation som bidrar till att öka antalet arter i närområdet”. Artrikedom på Nybrogatan?

Det är förstås ett sätt att sälja in förändringen hos bångstyriga politiker och rödgröna väljare. Eller vad väger tyngst hos Länsförsäkringar: solceller på taket eller att kunna casha in på exklusiva bostadsrätter och kontorsytor? Greenwashing, kallar SvD:s Elisabet Andersson Astoria-projektet i en artikel (”När det exklusiva blir grönt och rättvist”, SvD 3/11 2015).

Humlegården Fastigheter tycker själva att Astoria är ett ”bevarandeprojekt”. Det är den vanliga retoriken för att dämpa ett motstånd, säg motsatsen till det du vill göra. Krig är fred och så vidare.

Så jag kan absolut hålla med om delar av kritiken. Men det finns en intressant sak när det gäller motståndet. Den här gången är det nämligen inte hippies som står på barrikaderna. Det vi ser är snarare en konservativ aktivism. Förra moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth har ställt sig på Astoria-aktivisternas sida och kungen har uttalat sig offentligt om Nobelhuset.

Jo, aktivisterna använder delvis samma metoder som mer subversiva krafter: demonstrationer, ekonomisk bojkott, brev till politiker. Men de har helt andra resurser och möjligheter till genomslag. Tidningsannonser i de största dagstidningarna och flygplan över stan är inte gratis.

Astoriadebatten kan sättas i ett större sammanhang. Protesterna kring Astoria, Stureplan, Blasieholmen, Slussen och den så kallade TV-eken vid Gärdet har något gemensamt. Kampen handlar i första hand om estetiska och kulturhistoriska värden, inte om miljö, sociala eller ekonomiska frågor. Sådant kan förstås spela in för enskilda, men den konservativa aktivismen tycks snarare handla om tradition, skönhet och svensk (kultur)historia.

Det måste vara motsägelsefullt att vara konservativ aktivist. Man har använt miljöargument i protesterna mot rivningen av Astoria, att det är mer hållbart att bevara. Men flyg som protestmetod är inte så miljövänligt. Man klagar på rivningar – men bara när de sker i finare delar av innerstaden. Tillväxtargument är i vanliga fall inte någon bristvara från liberaler och konservativa, men när en oljemagnat vill bygga om Stureplan för att öka densamma, då passar det inte.

Men att bara avfärda protesterna som Nimby (not in my backyard) är för enkelt. Aktivisterna runt Astoria har lärt sig av vänstern och går den här gången på bolaget bakom rivningen.

Kanske de skulle tjäna på att utvidga sin analys ytterligare. Göra gemensam sak med andra stadsmiljögrupper i förorten? Kontakta bostadsaktivister och lyfta debatten om gentrifiering? Det finns fler aspekter av Astoria och andra aktuella stadsmiljöfrågor än de kulturhistoriska värdena.