Recension


Litteratur
Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault
Författare Stephen R C Hicks Övers. Anders Johansson Förlag Timbro

Fria Tidningen

Karikatyr av postmodernismen

Stephen R C Hicks bok om postmodernismens utveckling är ovanligt engagerande men är samtidigt en trist karikatyr.

Postmodernismen har nog haft sin storhetstid, men Stephen R C Hicks måste ha upplevt det som om han var mitt i stridens hetta när han skrev sin polemiska och essäartade bok Postmodernismens förklaring för något tiotal år sedan.

Boken riktar sig kanske främst till dem som redan har ett visst intresse för idéhistoria och filosofi, men den är vare sig torr eller ängslig och för att handla om kritisk teori är den ovanligt engagerande och underhållande.

Hicks ärende är att spåra postmodernismens rötter och förklara hur den kunde bli en av de mest livskraftiga teoribildningarna inom främst humaniora under andra halvan av förra seklet. Boken riktar in sig på några grunddrag i postmodernismen vilka enligt Hicks gör teoribildningen högst tvivelaktig.

En av de mest originella delarna av framställningen handlar om postmodernismens rötter som spåras tillbaka till Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) och Immanuel Kant (1724–1804). Hicks identifierar rötterna som stående i direkt opposition med upplysningens tro på möjligheten att nå objektiv kunskap om världen och därmed, i enlighet med förnuftet, förändring till det bättre.

När det gäller Kants kritiska filosofi är det främst kunskapsteorin som diskuteras, dess pessimism just vad gäller möjligheterna att nå objektiv kunskap om världen.

Postmodernismen delar tveklöst Kants skepticism eller pessimism och det är mot postmodernismens subjektivism, relativism och nihilism Hicks riktar sin polemiska udd. Andra tidigare filosofer, som Hegel och Nietzsche, får sin beskärda del, men det är bara ett förspel till det som ska drabba postmodernismens fixstjärnor Herbert Marcuse (1898–1979), Michel Foucault (1926–1984) och Jacques Derrida (1930–2004).

Lite förenklat kan man säga att Hicks beskriver postmodernismens uppkomst som en reaktion på socialismens sammanbrott, som en taktisk reträtt av vänstern för att kunna driva politiska frågor med teoretiska medel.

Hicks framhåller att utanför de humanistiska fakulteterna blomstrade däremot de liberala demokratierna och uppnådde ett aldrig tidigare skådat välstånd. Det gav bara mer näring åt det ressentiment* som, enligt Hicks, utgör en av postmodernismens huvudsakliga drivkrafter.

Jag tycker att Postmodernismens förklaring är riktigt intressant, men att den delvis karikerar postmodernismen, vilket inte är vare sig svårt eller unikt. Det är inte heller helt enkelt att förstå varför postmodernismens rötter inte spåras längre tillbaka i tiden, till antika skeptiska och relativistiska traditioner.

Hicks verkar inte gå med på att man exempelvis skulle kunna vara både subjektivist och anhängare av vissa delar av upplysningen. Är det inte ytterst sällsynt att ens filosofer är renläriga och motsägelsefria? Filosofiska traditioner är väl alltid ganska trassliga och motsägelsefulla i sig?

Och Hicks själv är inte fri från motsägelser. Dels beskriver han postmodernismen som en angelägenhet främst för personer verksamma vid humanistiska fakulteter – humaniora genomlider ju snarast en kris – och dels som ett allvarligt hot mot den liberala demokratins framtid. Men av de hot som finns mot den liberala demokratin verkar inte postmodernismen vara ett av de allvarligaste.

Fakta: 

* En filosofisk term från franskans ressentir, "känna sig upprörd över". Betyder här ungefär att göda känslan av bitterhet som stammar ur missnöjdhet med sakernas tillstånd genom att ge sig hän åt inåtvänt ältande, en vägran att inse att världen förändras.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2023 Fria.Nu