Aaaaaaaanitsha… Utan förvarning sätter en skrovlig mansröst igång och börjar sjunga på pali. När chocken lagt sig öppnar jag ögonen och tjuvkikar för att se om det är någon annan meditatör som inte heller kan hålla sig för skratt, men alla sitter blickstilla.

Då bestämmer jag mig för att ge det här ett ärligt försök.

Vi är 40 kvinnor och 40 män från hela världen som kommit till det nordiska meditationscentret Dhamma Sobhana utanför Jönköping.

Under 11 dagar ska vi lära oss meditationstekniken Vipassana.

Akutsjuksköterskan Elvia Ortiz har åkt hela vägen från Toronto, Kanada till Ödeshög Sweden för att lära känna sig själv. Det finns ett Vipassana center i USA men alla platserna var bokade och väntelistan var flera månader lång.

– Min vän berättade om Vipassana för mig och jag blev nyfiken. Han ville inte berätta för mycket, utan sa att jag måste uppleva det själv och bilda min egen uppfattning. Så nu gör jag det, säger hon medan vi fortfarande får prata.

Innan kursen börjar måste alla deltagare först skriva under på att de tänker underkasta sig de stränga villkor som omgärdar kursen. Bland annat måste man lova att stanna hela kurstiden, inte ha någon kontakt med omvärlden och iaktta så kallad ”ädel tystnad”.

Tystnadsvillkoret innebär total tystnad i både tal och kropp och ska hjälpa meditatörerna att nå stillhet i sinnet. Vi får prata med assistanslärarna om vi har problem med vår meditation eller med någon av föreståndarna om vi har praktiska frågor som rör vistelsen på kursgården men i övrigt ska vi under nästkommande tio dagar leva som munkar och nunnor med koncentrationen riktad inåt.

Den skrovliga mansrösten på skivan tillhör den burmesiska meditationsläraren S N Goenka som dog i fjol. Genom inspelat material från början av 80-talet har han och hans efterföljande assistentlärare lyckats hålla tekniken så ren och opåverkad av tidens tand som möjligt.

Kortfattat går Vipassana ut på att iaktta olika förnimmelser i kroppen utan att värdera dem. Målet med meditationen är att rena sinnet från känslor som begär och motvilja och genom att bli medveten om att dessa känslor ”bara” är känslor också kunna hantera verkligheten mer konstruktivt.

Varje kväll hålls ett så kallad Dhammaföredrag, ett slags lektion i konsten att leva. De är som all övrig undervisning inspelat material, men de ger deltagarna möjlighet att länka samman praktik och teori. Goenka är dessutom ganska underhållande när han bjuder på lustiga historier från Indien.

En kväll berättar han en saga om några män som begett sig till en stad känd för sitt nattliv. Männen är berusade på haschdrycken bang men de vill så gärna ta en båttur mitt i natten. Vännerna sätter sig i en eka och ror tills svetten lackar men kommer ingenstans. På morgonen vaknar de med bultande huvudvärk och inser varför de inte blev någon uppfriskande båttur. Båten var fortfarande förtöjd i bryggan.

Moralen i sagan är förstås att utan rätt kunskaper kommer man ingenstans oavsett hur hårt man anstränger sig eller hur stark ens vilja är. Vi kan önska bort vårt lidande hur mycket vi vill, men utan rätt verktyg och kunskaper om lidandets bakgrund är vi inte mycket bättre än festprissarna i ekan.

Under föredragen lär vi oss också om Anicca, lagen om alltings obeständighet.

Allt som finns i universum delar, enligt Goenka, egenskapen att de kommer och går. Det är med andra ord ingen idé att fästa så stor vikt vid saker som ändå kommer att försvinna eller förändras.

Jag förstår vad Goenka menar med att inte fästa någon uppmärksamhet vid känslorna på ett intellektuellt plan, men när vi sitter i så kallad Adhittana, med fast beslutsamhet, och vi har ombetts att inte röra oss på en hel timme, flyger dessa nya kunskaper om alltings förgänglighet ut genom fönstret.

Det kryper, sticker, drar och värker. Efter en timme som varat minst ett decennium börjar den skrovliga rösten äntligen att sjungna och deltagarna pustar ut och skakar på sina stela muskler.

Det hörs suckar från ett hörn, knäckningar från ett annat och gråt från ett tredje.

Både tekniken i sig och kursföreskrifterna runt omkring är väldigt ansträngande och under de kommande dagarna gör deltagarna något som närmast liknar ett kirurgiskt ingrepp på sinnet. Det är därför inte en kurs som passar alla. Även om man är medveten om vilken påfrestning det innebär är det inte heller alla som kan acceptera de krav på underkastelse som kursen kräver.

Patrik Andersson, 29 år, från Göteborg, besökte centret i juni 2013. Han har en blandad upplevelse från sin vistelse.

– Jag tror verkligen på meditationen, vi borde inte tillåta att våra politiker och makthavare fattar beslut över våra huvuden utan att ha mediterat först, så pass viktigt är det. Vipassana är EN väg och är man nyfiken ska man prova men människor är olika och det finns många vägar som är lika sanna och rätta.

När tystnaden bryts stapplar jag ut från meditationssalen och hittar min lika skiträdda kanadensiska medsyster Elvia under eken på gården. Vi tittar på varandra och vet inte om vi ska skratta eller gråta. Hon berättar om febern, fobier och känslan av att ha fött något oåterkalleligt.

– Jag har letat efter något hela mitt liv. Jag trodde att det var en killes acceptans och kärlek jag letade efter men nu förstå jag att det var min egen kärlek jag saknade. Jag är så stolt över oss, säger hon med tindrande feberblanka ögon.