Recension


Scen
Mannen utan riktning
Av Moomsteatern När 9 november Var ÖoB Malmö

  • Vergilius (Pierre Björkman) guidar Dante (Ronnie Larsson) genom No Mans Land i Moomsteaterns föreställning Mannen utan riktning. Foto:
Skånes Fria

Briljant resa mot helvetet

Moomsteatern i Malmö har genom åren gjort sig känd för sina starkt visuella och musikaliska föreställningar. När gruppen intar Överskottsbolagets gamla butikslokaler i Malmö med sin senaste uppsättning Mannen utan riktning, baserad på Dante Alighieris Den gudomliga komedin, bygger de vidare på den traditionen. Uppsättningen är mer än något annat en rad färgstarka och tonsatta vykort från ett helvete som uppdaterats från 1300-tal till nutid 2.0.

I Mannen utan riktning har Dante (Ronnie Larsson) förlorat sin älskade Beatrice (Nina Jemth) som nu befinner sig i paradiset. Dante måste därför ta sig i genom helvetet för att återse Beatrice. Det är endast här, i den mest grundläggande och viktigaste handlingsramen som Moomsteaterns uppsättning egentligen är trogen sin förlaga. Regissörerna och scenbildskreatörerna Nina Jemth och Pelle Öhlund tar med hjälp av Moomsteaterns hela fasta ensemble publiken på en egen wild ride genom helvetet. Det sker under fast ledning av Inferno Airlines genomcyniska och hornbeklädda flygvärdinna (Gunilla Ericsson). Den resenär som tror sig få åka på en avslappnande resa till Paris, Mallis eller Stureplan misstar sig gruvligt. Inferno Airlines har bara en fungerande destination: No Mans Land, där både jordnötterna och kaffet är slut och där det är becksvart precis före det totala mörkret.

Det pratas inte mycket i Mannen utan riktning, åtminstone inte i traditionell mening med ord. Kroppar, kostym, projektioner och musik får istället fritt spel- och talrum. Det gamla uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” har sällan passat bättre. Under ytan ser jag en berättelse om kampen för att hitta en riktning i samhället trots att orden kanske inte alltid finns där. Hur tar en sig vidare trots egoism, fördomar och en oförstående omgivning? Det blir naturligtvis extra brännande i en uppsättning där merparten av skådespelarna har någon form av funktionsnedsättning, men det är också något alla kämpar med dagligen som människor, i ett allt tuffare samhällsklimat.

Dantes klassiska sökande efter sin Beatrice blir i Moomsteaterns känsliga och minutiöst genomarbetade föreställning en resa som blandar allvarsdjup och krass fysisk komik på ett briljant sätt. Den rakt igenom fantastiska ensemblen får ytterligare draghjälp av Hans C Roupes ljusdesign, Signe Kroghs videoprojektioner och Jan-Eriks Sääfs nykomponerande teatermusik. Sammantaget bildar de olika tekniska delarna en lycklig symbios som binder ihop de många fristående scenerna. En viss spretighet infinner sig av naturliga skäl i föreställningar som den här. Det är egentligen ingen riktig invändning, utan mest ett konstaterande. Mannen utan riktning navigerar sig smidigt förbi eventuella konstnärliga falluckor.

Det är svårt att plocka ut en favorit bland så många genialiskt utförda tablåer, men en av de starkaste scenbilderna är när Niclas Lendemars sjömanskostymklädda och ballongförsedda pojke försöker få uppmärksamhet av sin ”mom and dad” i kaninkostymer. Det blir kaskadspyor och dagstidning i stället för kärlek och omtanke. Det är en svårt drabbande och samtidigt dråplig scen som framhäver hur absurd och orättvis tillvaron kan te sig för den som inte har något eller någon. Det känns i hjärtat när den annorlunda pojken med de annorlunda föräldrarna rusar ut med sin röda ballong ropandes ”Mamma! Pappa! Jag är snäll!”

Med Mannen utan riktning ger sig Moomsteatern och Riksteatern snart sig ut på sin första riktiga Sverigeturné. Det är bara att önska dem all lycka på färden. Innan dess finns det tid att bege sig till gaten på gamla ÖoB i Malmö för avfärd till helvetet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2025 Fria.Nu