Monolog som känns in i märgen
Allt som blev kvar handlar om ett brutet löfte. Ett löfte livet gett en liten pojke om att allt skulle vara för evigt. Skådespelaren Kardo Razzazi berättar i en utlämnande monolog om sin barndom i Bredäng, om sina föräldrar och om den djupaste av sorger.
Scenen är tom med undantag för en stol och en filmduk längst in på scenen. Där projiceras årtal och bilder som för oss tillbaka i tiden. Filmer från en fest, från ett sångframträdande, från en begravning. I programbladet ser vi foton på en familj. En mamma, en pappa, tre barn. Ett av dessa tre barn är Kardo Razzazi.
Kardos mor och far var och är musiker och frihetskämpar, berömda både i och utanför Kurdistan. ”Han är inte bara er, han är vår också” sa man om fadern till Kardo Razzazi och hans syskon när de var små. Och nog var fadern heller inte bara deras, frånvarande som han var. Dessutom led han av missbruk.
Den unge Kardo vill så gärna ha sin pappas uppmärksamhet, pappan som är coolast i hela världen. Barndomens saknad till trots försöker Kardo förstå honom. Han jämför deras respektive liv. Sin egen uppväxt i frihet, där han spelat fotboll, dejtat, spelat teater. Medan hans far fängslats i fyra länder för sin musik och sina texter och nekats att prata sitt modersmål.
Kardo Razzazis tilltal är så personligt att det är lätt att glömma att han följer ett manus. När vi först kommer in interagerar han med publiken, dansar skämtsamt till musiken. Det går inte att avgöra vad som är improviserat och vad som är planerat; det är en imponerande skådespelarinsats. Kardo Razzazi berättar med närvaro och nerv sitt livs historia. Det är inte bara berörande, det är roligt också. Historierna om när han går på disco, när han frågar chans, när hans nya kärlek gör slut med honom efter en vecka. Han härmar sina medspelare i fotbollslaget, deras tjafs och deras skratt. Det är lätt att känna igen sig.
Musiken under föreställningens gång är skriven av producenten och låtskrivaren Albin ”Nibla” Hallberg. Den präglas av ett över lag modernt sound, som blandas med traditionell kurdisk musik och violinspel av Pedram Shahlai som tidigare spelat med Kardo Razzazis pappa. Musiken är effektfull och ramar in berättelsen, precis som ljussättningen.
Monologens starkaste passage är skildringen av moderns död. Det är en målande beskrivning, full av detaljer, av färden till sjukhuset, beskedet, begravningen. Vi känner Kardo Razzazis sorg in i märgen.
Tack vare fotona, filmerna och hans personliga tilltal skapar Allt som blev kvar en känsla av något intimt, och mycket speciellt. Det är en modig föreställning, och vi är många som går ut från Folkteatern med rödgråtna ögon den här kvällen.