På en mörk scen står en ensam fåtölj. Det är en riktig berättarfåtölj, mjuk och inbjudande och med snirkliga mönster i tyget. Så kliver en kvinna fram och ställer sig vid fåtöljen.

– Det var en gång en kvinna som hade slagit vad med den onde, börjar hon. Därefter följer en berättelse om hur det mest harmoniska par förstörs av en ondskefull kvinna.

När hon är färdig tar en annan plats på scenen och bjuder på en ny berättelse, och så fortsätter det. Det är berättarafton på Teater Sagohuset i Lund, med tema gudinnor, ”kärringar” och flickor. Berättarna kommer från olika håll i Skåne, bland annat från berättargruppen Ägir som är baserad i Malmö.

Birgitta Hult startade berättargruppen Ägir för tre år sedan, efter att inte ha hittat något forum för berättande i Malmö. Hon är förvånad över hur snabbt berättandet har vuxit i popularitet.

– På vår första träff kom det femton personer, som alla var överens om att det här måste fortsätta. Jag tror att många känner att det här är något annorlunda, det finns liksom något magiskt i luften när berättandet sätter i gång, säger hon.

För Birgitta Hult är det viktiga i berättandet att skapa ett möte mellan människor. Mötet kan komma ur att du känner igen dig i det som berättas, men också i att djupare funderingar väcks, som kan ligga gömda i folksagor och myter.

– Sagorna har i alla tider varit läkande. De avhandlar existentiella frågor och talar till våra erfarenheter. När du känner igen dig i en berättelse vet du att du inte är ensam.

En gång i månaden ordnar Ägir berättarkafeer på Kafé Agnez i Malmö, där vem som helst kan ställa sig upp och berätta om något så länge de håller sig inom tio minuter.

– Det har aldrig hänt att det har blivit tyst någon längre stund. Många har sagt innan att de är där för att lyssna, och så står de där och berättar om en resa eller en rolig situation de hamnat i med sina barn, säger hon.

Själv tycker hon bäst om att berätta folksagor från olika kulturer och släktberättelser. Hon har forskat i sin egen bakgrund, och hittat berättelser om kvinnor som levde under väldigt fattiga förhållanden.

– Det räcker att gå tillbaka till min mormors tid för att hitta kvinnor som inte hörde hemma någonstans utan tvingades vandra från gård till gård och ta tillfälliga arbeten.

En annan kvinna som ägnade sig åt att samla in berättelser från just kvinnors liv var Eva Wigström som levde i Skåne kring det förra sekelskiftet. Hon vandrade runt på gårdar och pratade med kvinnor, något som var ovanligt i en tid då de flesta folklivsberättare var män, berättar Birgitta Hult.

– Det hon fick berättat för sig var sådant som männen inte kom i närheten av, säger hon.

I Lund arrangeras berättarvandringar under våren, ledda av Helena Heyman. Också hon har märkt av ett ökat intresse för berättande de senaste åren. Hon tror att det är en motreaktion på det snabba tekniksamhället.

– Vi behöver berättandet för att förstå våra egna tankar och känslor och få perspektiv på det vi upplever. Genom att berätta och lyssna på andra kan vi även sätta oss in i hur andra mår, säger hon.

Berättandet är ett av våra äldsta mänskliga behov menar hon, som har förts vidare genom de mörka vinterkvällarna när folk samlades runt elden.

– Från början var det ju ett sätt att roa sig och ha skoj. Det var till och med ett yrke att vandra runt och berätta historier på gårdarna.

Ett av Skånes äldsta berättarsällskap startade i Eslöv 1993. Vera Nilsson hamnade av en slump på en kurs i muntligt berättande, och fastnade.

– Att berätta är annorlunda än att läsa upp en text. Du har ögonkontakt med dem du berättar för och kan se hur de reagerar. Om någon verkar tappa koncentrationen kan du vända dig till just den personen för att fånga uppmärksamheten igen.

De berättarkaféer hon började arrangera i Eslöv blev genast populära, och för några år sedan blev de inbjudna att hålla sina träffar på Eslövs folkhögskola en gång per termin.

– Det är kul att det lockar en del yngre deltagare, medelåldern tenderar att vara ganska hög annars. Det gör även att lite andra historier kommer fram.

Vera Nilsson är uppvuxen med berättare. Hennes farmor brukade berätta händelser från sitt eget liv, medan mamman föredrog att hitta på.

– Hon kunde berätta de mest fantastiska historier för oss, som fortsatte kväll efter kväll. Jag är uppvuxen på en gård och berättandet fanns alltid där, vi hade säsongsarbetare på gården som kom in och drack kaffe och berättade historier.