”Vi träffar överlevande kvinnor i ett manssamhälle”
Våldsutsattheten för kvinnor som lever i hemlöshet och deras status som brottsoffer får aldrig ifrågasättas, skriver Sofia Kuldius, utvecklingsledare inom boende och socialjour.
I en alldeles färsk rapport där våldsutsattheten bland kvinnor och män har kartlagts fastslås att 46 procent av kvinnorna i Sverige någon gång i sitt liv varit utsatta för allvarligt sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld (Nationellt centrum för kvinnofrid, 2014). Det är en siffra som blir än värre med vetskapen att de flesta kvinnor utsätts för våld av sin manlige partner, mannen de älskar och söker trygghet hos. För kvinnor som missbrukar och lever i hemlöshet är andelen som har erfarenhet av manligt våld 98 procent (Ulla Beijer, 2012). Av dessa kan 84 procent inte ens räkna antalet våldshändelser de utsatts för.
Är våldet då detsamma oberoende av huruvida den drabbade kvinnan är hemlös eller ej? Det mest grundläggande är detsamma. Våldet utförs nästan alltid av en man, oftast någon som kvinnan lever tillsammans med. Smärtan är densamma, skammen likaså. Känslan av värdelöshet då hon inte lämnar mannen men också fruktan för att hennes kärlek kanske överlever slagen. Motståndet är detsamma, men väldigt sällan är motståndet öppet och tydligt för andra. Det vanligaste är att motståndet sker inom kvinnan, det enda stället där det är säkert.
Det som skiljer våldet åt är således inte våldet i sig. De största skillnaderna hittar vi i stället i omkringliggande faktorer.
När kvinnor går hem om natten känner vi oss ofta otrygga och väljer en annan väg (Nationell trygghetsundersökning, 2013). Kvinnor i hemlöshet lever ofta i offentligheten, i miljöer vi andra väljer bort. En svale får fungera som hem för natten, offentliga toaletten blir sängplats och Centralstationen blir en plats som värmer tills vakterna slänger ut. Droger finns att hitta i den mörka delen av parken och de delas aldrig ut gratis. Finns inga pengar får kroppen vara betalning. Oftast finns en pojkvän eftersom livet som hemlös, missbrukande kvinna är tufft och blir värre på egen hand. Kanske skyddar han henne mot andras våld även om han själv slår. Kanske erbjuder han en sängplats i utbyte mot sex på hans villkor. När alternativen ställs mot varandra kan en utsatthet vara bättre än en annan.
Vi som möter dessa kvinnor vet det här. Vi vet också att endast 25 procent av de personer som bor inom våra verksamheter är kvinnor, och resten är män. I dessa 25 procent räknas även de kvinnor in som bor i våra boenden för enbart kvinnor, vilket innebär att andelen kvinnor i resterande boenden egentligen är mycket lägre. Det är inte ovanligt att en eller två kvinnor delar matsal, korridor, ibland också toalett och dusch, med tio-tolv män. Det är svårt att få en kvinna att flytta till kvinnoboende när hon lever med en man som hon är beroende av för droger, skydd och kärlek. Det är också svårt att skydda kvinnor som inte vågar säga nej till besökande män, även när vi misstänker att de misshandlar och våldtar henne. Vi kan heller aldrig sluta fundera över varför det är så mycket färre hemlösa kvinnor än män. Vart befinner sig alla kvinnor?
För att möta dessa kvinnors behov har vi boenden där alla som bor och arbetar är kvinnor. Vi har ett aktivitetshus för kvinnor, Huldas hus. Vi har en arbetsgrupp som träffas kontinuerligt med syftet att förbättra situationen för kvinnor inom våra verksamheter. Vi arbetar ständigt för att bli bättre på att se, upptäcka och våga fråga om våldet.
I dag på den Internationella kvinnodagen vill vi påminna om att dessa kvinnor finns och att deras status som brottsoffer aldrig får ifrågasättas. Men vi vill också påminna om att dessa kvinnor i första hand är överlevare som gör vad de kan för att uthärda i ett samhälle som till stor del grundar sig i mäns villkor.