Under det senaste året har fyra avgörande val ägt rum i Venezuela, två presidentval, ett guvernörsval och ett kommunalval. Alla har vunnits av bolivarianska revolutionsblocket. Inget av valresultaten har ifrågasatts av internationella valövervakare. Det senaste valet ägde rum för två månader sedan. Och det resulterade i en klar seger – 11,5 procent övertag – för chavisterna. Sedan Hugo Chávez valdes till president 1999 visar alla val att flertalet stöder den Bolivarianska Revolutionen.

Chávez var den första progressiva ledaren i Latinamerika – efter Salvador Allende – som satsade på den demokratiska vägen till makten. Det går inte att förstå chavismen om man inte beaktar dess djupa demokratiska karaktär. Chávez igår och Nicolás Maduro idag, båda satsade på ”demokratisk socialism”. En demokrati som inte bara gäller valen, utan också innefattar ekonomin, samhället och kulturen.

På 15 år har chavismen till att börja med givit medborgarskap till miljoner personer som för att de var fattiga inte hade något identitetskort, och inte fick rösta. Chávez investerade 24 procent av statsbudgeten i social upprustning. Fem miljoner människor lyftes ur fattigdom. Barnadödligheten minskade. Analfabetismen utrotades. Antalet lärare i de offentliga skolorna femdubblades (från 65 000 till 350 000). Fem nya universitet grundades. Detta är en del av förklaringen till det folkliga stöd Chávez åtnjöt hela tiden, och till Nicolás Maduros nyliga valsegrar.

Vadan då dessa protester? Vi får inte glömma att chavistiska Venezuela – som har världens viktigaste oljereserver – har varit (och kommer att förbli) föremål för försök till destabilisering och systematiska fientliga mediekampanjer.

Trots att oppositionen enade sig kring Henrique Capriles förlorade de fyra val på varandra. Inför detta misslyckande har dess mest högervridna fraktion, i förbund med USA och under före detta kuppmakaren Leopoldo López´ ledning, nu satsat på en ”långsam statskupp”. Och de använder den de tillvägagångssätt som anges i Gene Sharps handbok. I ett första skede:

1) skapa missnöje genom massiv hamstring av basvaror;

2) skapa tilltro till påståenden om regeringen ”oförmåga”;

3) dra igång missnöjesyttringar:

4) intensifiera mediala trakasserier.

Sedan 12 februari har extremisterna gått över till andra stadiet, regelrätt uppror:

1) använda en samhällsgrupps missnöje (en minoritet studenter) för att provocera fram våldsamma protester, och arresteringar;

2) dra igång demonstrationer i ”solidaritet” med de gripna;

3) skicka in pistolmän bland demonstranterna med uppdrag att skapa offer i båda lägren (ballistisk expertis fann att de skott som den 12 februari dödade studenten Bassil Alejando Dacosta och chavisten Juan Montoya kom från samma pistol, en Glock kaliber 9 mm);

4) trappa upp protesterna och våldsnivån;

5) fördubbla den mediala kampanjen med uppbackning av sociala nätverk mot regeringens ”förtryck”;

6) få de ”stora människorättsinstitutionerna” att fördöma regeringen för dess ”överdrivna våldsanvändning;

7) få ”vänskapligt sinnade regeringar ” att ”utfärda varningar” till de lokala myndigheterna.

Där befinner vi oss nu.

År demokratin hotad i Venezuela? Ja, än en gång hotad av samma kuppmakare som alltid.