”Till evig smitta”. Orden är dåvarande kulturminister Bengt Göranssons, när han utbringade en skål för Konstepidemin vid invigningen 1987. Det har nu gått tjugosju år sedan Robert Jonsvik och Jens Mattiasson skapade mottot om att konsten skall smitta samhället. Sett i backspegeln är det mycket som hänt, sedan de första trevande smittsamma verksamheterna initierades. Tillfälliga utställningar i ett gammalt sjukhuskök bland gasspisar och kakel har utvecklats till ett professionellt drivet galleri.

Men de verkliga smittohärdarna hittar man inne i alla ateljéer på området. Där finns alla dessa olika laboratorier, som möjliggör ett framodlande av små bakteriehärdar, det vill säga konst i alla dess former.

Tidens obevekliga gång kan man filosofera mycket över och iaktta hur ord kommer och går i vårt språk. Idag är hållbar utveckling ett honnörsord i nästan var mans mun. Jag tror inte det ens var uppfunnet på 1980-talet. Kommer man till Konstepidemin idag, som besökare eller som ny ateljéinnehavare, är det lätt att tro att hela verksamheten har fallit ned från himlen, fixt och färdigt på en gång. Att allt i princip stod klart vid invigningen. Men så är det naturligtvis inte. Saker och ting kräver tid att bygga upp. För oss har det tagit tjugosju år att nå fram till vad vi är idag. Skall man överföra begreppet hållbar utveckling till kulturens område, handlar det mycket om att ge stabila förutsättningar för konstnärer att verka. Dagens utveckling går tyvärr åt motsatt håll. Alla skall flytta runt och verka i något slags hektiskt entreprenörskap i ständigt nya, snabba och kortsiktiga projekt. Resultatet riskerar att bli ett fragmenterat, ytligt och ömtåligt kulturliv. Tar det tid att bygga upp något, så går det också skrämmande fort att riva ned.

Med utgångspunkt i Konstepidemins historia har vi tagit till oss ett epidemiskt språkbruk. Bokens undertitel är Epidemiska Episoder, som syftar på kapitlet om Konstepidemins historia. Vårt interna nyhetsbrev heter numera Diagnosen. Och kanske är det just diagnosen som är konstens verkliga inneboende uppgift. Att sätta en diagnos på samhällsföreteelser, mänskliga relationer, skönhet, natur, formers inbördes förhållande, kort sagt, sätta en diagnos på världen i stort, som vi känner den.

Bengt Göransson var kulturminister med en beundransvärd insikt i kulturskapandets villkor och förutsättningar och inte minst dess betydelse. Han menar att kultur gör oss till människor och till individer i ett gemensamt samhälle. Och om vi värnar om ett samhälle byggt på en humanistisk grundsyn är kultur förmodligen en av förutsättningarna för att det skall lyckas.