Det finns ord som har en magisk klang under några få decennier för att sedan försvinna och helt mista sin betydelse. Under 1960- och 70-talen pågick i Göteborg en omfattande omdanelse. De gamla bostadskvarteren Haga, Annedal med flera i stadens centrala delar revs eller renoverades. I samband med detta kunde studenter och konstnärer få tag i en omodern central lägenhet med ett rivningskontrakt. Det innebar att man fick bo där till befintlig standard den tid som kvarstod, innan rivningen skulle verkställas. Hyran var låg och friheten stor. Man kunde måla, riva väggar och bygga om, ifall man ville. Ett rivningskontrakt kunde tillfälligt lösa alla problem, om man var en nyinflyttad student, ungdom på väg hemifrån eller konstnär med behov av en billig och oöm ateljé. Man kunde gå upp till ”Fröken Johansson” på bostadsförmedlingen, som administrerade dessa lägenheter. Hade man tur stod man där med ett rivningskontrakt på en trerummare för 127 kr i månanden. Visserligen med dass på gården, men ändå. Lyckan var total.

Idag på tvåtusentalet säger inte längre ordet rivningskontrakt så mycket. Det har kanske närmast en negativ klang och står för ”utanförskap” och fattigdom. I början på 1980 talet hade detta utrymme, denna frizon successivt krympt, för att i mitten av decenniet mest bestå i ett akut problem för de olika bostadsbolagen. De ville bli av med sina fåtaliga kvarvarande hyresgäster, som i det längsta vägrade flytta och som hade riktiga kontrakt. Vad skulle man göra med dessa envisa människor? De som inte förstod fördelarna med en toppmodern bostad till en astronomisk hyra. Reglerna var sådana att lägenhetsinnehavarna skulle erbjudas något likvärdigt som ersättning för att flytta. Vilket naturligtvis inte fanns att uppbringa. De som höll sig kvar längst med näbbar och klor, var kanske konstnärer och andra i kultursektorn. De hade inte råd att betala en vanlig hyra för bostad plus hyra för en ateljé. Om man nu överhuvudtaget kunde hitta en lokal, som var lämplig att arbeta i.

I detta tidsmässiga läge med en så skriande brist på lämpliga arbetslokaler för konstnärer av olika slag, kom förslaget om att skapa ett kulturcentra av det gamla epidemisjukhuset vid Linnéplatsen. Området med de tolv husen stod i det närmaste tomt sedan Östra Sjukhuset hade börjat byggas under en tioårsperiod från 1968-78 och verksamheterna successivt flyttats dit. Tanken var att det gamla epidemisjukhuset nu skulle rymma arbetslokaler för olika sorters konstnärer.

Vi var nog ganska många i Göteborg som hörde Jens Mathiasson och Robert Jonsvik målande berätta om idén med en ”Konstepidemi”. Alla tyckte att det var en fantasisk tanke. Men det är oerhört sällan, för att inte säga nästan aldrig, som fantastiska idéer förverkligas. Idéen om Konstepidemin verkade helt enkelt vara för bra för att vara sann. För min personliga del måste jag erkänna att min skepsis var stor. Jag hade levt samman med Robert Jonsvik under drygt ett decennium och hört en aldrig sinande ström av fantastiska idéer födas och utvecklas. Några förverkligades och levde under en kortare tid. Andra stannade på stannade kvar på pappret och i samtalen.

Idag lever vi i en stad vars stadskärna har fixats och polerats till det nästan oigenkännliga. Det finns inte många frizoner kvar, där det oväntade kan växa fram underifrån och fortleva. En stad lever och dör med sin puls. Man kan fråga sig om pulsen i Göteborg enbart skall bestå av kortlivade evenemang och mässor för utifrån kommande besökare. Eller om det finns ett utrymme för en kontinuerlig och ständigt verksam bas. Någon liten ficka med människor, som bedriver en verksamhet i sina ateljéer och på sina scener även kulna och blåsiga höstdagar. När allt annat är stängt och avslutat för just det året.

Konstepidemin är resultatet av ett initiativ underifrån, startat och utvecklat av konstnärerna själva. Det är i linje med en stark tradition i rikets andra stad. I den utredning, som gjordes inför förverkligandet av Konstepidemin, redovisas en mycket intressant inventering av den konstscen, som var aktiv år 1985. Totalt fanns 27 gallerier och utställningsrum med en sammanlagd yta av cirka 2.350 kvm i Göteborg. Många av dessa var just konstnärsdrivna verksamheter. Efter en snabb titt på denna uppräkning kan man konstatera att många av dessa gallerier idag är helt borta eller har flyttat till en betydligt mindre lokal. Det är en åderlåtning, som fortfarande pågår. Bara det senaste året har flera välrenommerade gallerier avslutat sin verksamhet för gott. Stadens konstscen krymper för varje år som går.

Konstepidemin är ingen statlig eller kommunal institution, även om Konstepidemin har verksamhetsbidrag från Göteborgs stad för våra utåtriktade verksamheter och galleriet har även statligt stöd. De verksamheterna är ändå till stora delar beroende av våra egna ideella insatser. Konstepidemin lever vidare med och på grund av konstnärernas eget engagemang. Mottot för Konstepidemin alltsedan starten är att konsten skall smitta samhället.