Beatrice Larsson kommer till en ny klass i sexan, där det coola tjejgänget lägger ut bilder på henne på sin blogg Dagens fulaste outfit. Till slut orkar Beatrice inte med fler glåpord, och hon går hem och säger hejdå till sitt gamla jag. Nästa dag är det istället Bless som kommer till skolan. En kaxig tjej med rosa hår och egen stil. Hon sjunger och lägger upp videos på nätet, och plötsligt vill alla ha en bit av henne.

– Hon får agenter och ger sig ut på världsturné. Men mitt uppe i allt stannar hon upp och inser att hon saknar Beatrice, säger Marie Parker Shaw som regisserar pjäsen.

Bless är första delen i vad som kallas för Verklighets-triologin. Det är ännu inte bestämt vad de andra två delarna ska handla om.

– Vi hoppas att ungdomar som ser pjäsen ska stanna kvar och skriva ner förslag på vad som kan hända i de andra delarna, säger producenten Henrik Hulander.

Pjäsen ska visas för mellan- och högstadieelever i Lund under våren, och därefter turnera runt om i landet. Ungdomar har också varit med som referenspublik under repetitionerna av pjäsen.

Ensemblen vill titta på den verklighet som många unga lever i, där det ständigt finns förväntningar på att du ska dela med dig av dig själv med bilder och texter på sociala forum, och där du kan bli hårt dömd om du inte passar in i mallen.

– Det finns ett ganska begränsat utrymme för att visa vem man är på men samtidigt är det väldigt konkretiserat; det här är det jag äter eller har på mig, alltså är det den jag är, säger Anders Ottomar Nilsson, som spelar Beatrices kompis Elliot i pjäsen.

– Det går ju också att se något positivt i Beatrices handlande, att hon tar kontrollen och bestämmer att ingen annan ska få definiera vem hon är utan skapar sin egen identitet, säger Marie Parker Shaw.

På samma sätt tror hon att nätet kan vara en fristad där personer som har svårt att passa in till exempel i skolan kan hitta vänner. Men samtidigt får mobbning och kränkningar lätt fäste på nätet.

– Eftersom du kan vara anonym så blir det lättare att vara mer elak än vad du är annars. Och för den som mobbas finns det ingen fristad på nätet, det som har lagts ut finns alltid kvar där, säger hon.

Förhoppningen är att pjäsen ska leda till att nätmobbning börjar diskuteras i större utsträckning och att både lärare och föräldrar ska våga lyfta frågan.

– Det viktiga är börja prata om det, det är så lätt att avsäga sig ansvar och tänka att någon annan ska ta tag i det, säger Marie Parker Shaw.