På väggarna i Färgfabriken projiceras verk av David Molander, där lager av fotografier skapar en tredimensionell effekt. I Through bridges glider fokuset genom bilderna på samma sätt som kameraåkningar i ett landskap. Knappt har jag hunnit lägga märke till att det är stillbilder jag tittar på förrän en riktig filmsekvens på ett nästan sömlöst vis smyger sig in bland bilderna. Strålkastare från bilar flyter förbi mellan mörker och brofästen.

I ett inre rum visas fotografier av allt från Occupy Wall street och prostituerade i Göteborg till det mer abstrakta kollaget High rise, där skyskrapor och neon fogats samman i nya former. David Molander, klädd i en vit skjorta med uppvikta ärmar, står framför verket Teufelsberg och berättar om den nerlagda radarstationen utanför Berlin, där graffitimålare och gatukonstnärer huserar. När vi hälsar på varandra är han artig och samtidigt formell, han utstrålar en korrekt vänlighet, en diskret charm.

Några dagar senare träffas vi i David Molanders ateljé i Vasastan. Han berättar att han är uppvuxen på Nybrogatan på Östermalm och att hans mamma varit curator på Moderna museet.

– Jag var där väldigt mycket när jag var liten och träffade många fantastiska konstnärer. Jag har målat och ritat sedan jag var pytteliten, men jag hade inte någon plan på att bli konstnär.

Intresset för fotografi väcktes tidigt, David tog bilder med en analog systemkamera och stod i labbet i skolan och framkallade. Men det var först under studier i bland annat statsvetenskap vid Harvard som han verkligen fastnade.

– På Harvard smet jag in på en kurs med en fantastisk fotograf som heter Chris Killip. Fotointresset tog över mer och mer och efter studierna stannade jag kvar och jobbade som assistent åt två fotografer.

David Molander sökte och kom in på Fotohögskolan i Göteborg. Det var under tiden där som han pendlade till Stockholm och tog bilder av Slussen ur alla upptänkliga vinklar.

– Jag tog upp emot tusen fotografier av Slussen under ett års tid, så det finns både löv och snö och maskrosor i bilden, säger han.

Utgångspunkten för David Molanders verk skiftar. Ibland har han ett koncept som han försöker förverkliga. Andra gånger fastnar han spontant för någon detalj och utgår från den.

– Ofta är det bara något banalt, en färg eller en reflektion. Det finns många i dag, särskilt inom konstfältet, som kan tycka att det som är vackert är ytligt och kommersiellt, att det bara är en massa fluff. Men jag tycker att det finns värden i det vackra och det banala som är väldigt viktiga. Och det fina är att när man börjar gräva i det hittar man alltid kopplingar till annat.

Många fotografer ser skildringen av människor som det mest meningsfulla i sitt arbete, ofta genom porträtt och närbilder. Men i David Molanders bilder är människor sällan i fokus.

– Det där är intressant. Jag blir väldigt distraherad av människor, av porträtt, när en människa står i centrum. Jag kan tycka att bilder där det finns spår av människor, där den mänskliga skalan finns i bilden, kan säga mer om oss och vår tid än en person som hoppar över en vattenpöl, säger David Molander, som refererar till ett fotografi av Henri Cartier-Bresson.

David Molander ser staden som scenen för allt drama i vårt samhälle, där sociala och existentiella frågor kommer till uttryck. I det offentliga rummet finns också spår av det politiska klimatet.

– I ett verk har jag med en ramp vid Slussen där man ser ett mönster av tejpmärken efter borttagna, illegala affischer. Man tar bort affischerna men lämnar tejpmärkena. Skulle det verkligen ha handlat om att städa skulle man ju ha tagit bort allt, men man lämnar kvar det här mönstret som är kraftigt och nästan gör att man ser det mer än om det hade suttit affischer där.

Hur ser du på den tilltagande kommersialiseringen av det offentliga rummet?

– Jag tycker att reklamen är väldigt jobbig, det värsta exemplet är när man åker taxi i New York där det sitter små tv-apparater i bilarna nära ansiktet. Men samtidigt som jag kan tänka att reklam är förutsägbar och strömlinjeformad känner jag att det skulle vara kul att göra en bild med bara sådana motiv. För om man riktar sin uppmärksamhet mot den tror jag att man kan hitta fantastiska markörer för vår tid.

David Molander föreslår att jag ska ta en bild av honom bredvid en affisch för hans utställning nära Sabbatsbergs sjukhus. Affischen sitter på en lyktstolpe och för att komma i rätt höjd blir vi båda tvungna att klättra upp på isiga avsatser i en bergvägg, där Dalagatan skär igenom det tidigare granitberget.

– Det är inte så ofta man har affischer uppe på stan, säger David Molander.

För en gångs skull gör han själv avtryck i det urbana landskap han utforskar i sina bilder.

David Molanders digitala Slussenbild finns att se på www.urbananatomy.se