Ett sedan länge genomgående tema i filmhistorien är fängelsefilm. Just nu är temat aktuellt då andra säsongen av serien Orange is the new black rullar på Netflix och muskel-actionfilmen The Escape Plan, hade premiär förra året tillsammans med sydafrikanska Neill Blomkamps Elysium, där hela planeten jorden förvandlats till ett gigantiskt jättefängelse.

Det verkar som om filmer med fängelseteman aldrig blir inaktuella, kanske för att de lockar till allegorier.

I Mikael Håfströms The Escape Plan, spelar Sylvester Stallone karaktären Ray Breslin. En säkerhetsexpert som ska rymma från ett fängelse vars rymningssäkra struktur han själv har skapat. Trots att filmen enligt genrereglerna är överlastad, är den en övertydlig allegori över det världsomspännande nätverk av hemliga privata fängelser initierade av den amerikanska administrationen under presidenterna Bush och Obama.

Inte heller kåkstads-chicka Elysium är direkt subtil. Den påminner i stil om regissörens genombrottsfilm District 9, men här har hela den framtida världen förvandlats till en gigantiskt kåkstad och ett fängelse, där överklassen bokstavligen svävar i det blå, på en egen konstgjord lyxmåne. Jodie Foster gör en magnifik kapitalistisk skurk och Matt Damon en ädel revolutionär arbetare och fånge. Det som räddar filmen är dess punkiga konfrontativa blinkningar till den historiska kampen mot apartheid i sydafrikanska town-ships.

Det bibliska temat David mot Goliat förekommer gärna i fängelsefilmer och är kanske den främsta anledningen till att vi alltjämt dras till genren. Vi älskar tanken på att en enskild person (David) kan slå systemet (Goliat). Här  finns en latent klasskamp: som fånge tillhör du den egendomslösa klassen, eftersom en fånge per definition inte äger något i fängelset. Plitarna och politikerna får symbolisera överklassen. Metaforen är både viktig och underhållande.

Det som ofta saknas är däremot en rejäl genusanalys. Filmer med fängelseteman problematiserar inte särskilt ofta könsroller. Även om sexualitet diskuteras frekvent, ses homosexualitet främst som ett hot men undantagsvis även som möjlighet. Och även om goda ansatser tas i serien Orange is the new black så underordnas ändå genustemat seriens andra teman.

Genusfrågan har lyfts i Andrei Konchalovskys mindre klassiker Runaway train (1985) där de manliga rymlingarna Manny (Jon Voight) och Buck (Eric Roberts) tvingas omförhandla sina mansroller. Själv hoppas jag att någon snart tar tag i Konchalovskys idé och börjar använda fängelsefilmens samhällskritiska potential till att diskutera genusfrågor.