Den Beirutbaserade palestinska filmaren Mai Masris 3 000 nätter blev såväl bästa film som publikens val i årets upplaga av Malmö Arab filmfestival (MAFF). Det var välförtjänta pris, som filmen delar med sina huvudpersoner; det stigande antalet palestinska kvinnor i israeliska fängelser.

Det här är berättelsen om palestinska kvinnors solidaritet och motstånd även under de svåraste förhållanden, präglade av tortyr och annan omänsklig behandling.

Militären har gripit Layal (Maisa Abd Elhadi) för att ha gett en ung man lift. Han visar sig eventuellt ha varit palestinsk gerillasoldat, men hon vägrar ange honom. Utan tillstymmelse till bevis döms hon därför av en israelisk militärdomstol till åtta års fängelse, 3 000 nätter.

Layal är gravid när hon grips, men inser det först i fängelset. Trots hennes mans och fängelsepersonalens avrådan beslutar hon sig för att föda barnet där.

Det är en välspelad, vacker och dramatiskt balanserad film som sätter fingret på en viktig västerländsk smärtpunkt. I Israel hölls i augusti år 2016 62 kvinnliga politiska fångar, varav 13 minderåriga flickor. Den yngsta kvinnliga fången var 12 år, och hon dömdes till fyra och en halv månads fängelse anklagad för att ha försökt hugga en israelisk soldat.

I berättelsen om Layal får vi en ovanlig insyn i dessa fångars vardag. Fängelsechefen Ruti (Izabel Ramadan) härskar oinskränkt på kvinnoavdelningen – likt en syster Ratched från helvetet. Hon försöker påtvinga Layal först en abort, sedan adoption. I Layals kamp för ett värdigt liv ingår därför även kampen för att hennes nyfödda pojke, Nour, ska få ett värdigt liv trots omständigheterna.

Inne i fängelset pågår samma kamp mellan palestinier och israeler som utanför. De israeliska kriminella fångarna hålls på samma avdelning som de palestinska politiska fångarna; konflikten mellan fånggrupperna speglar kampen utanför murarna. De kriminella fångarnas rasism illustreras genom fångarnas inbördes brutala hackordning. Dessutom försöker fängelseledningen så split inom den palestinska gruppen genom att manipulera Layal att spionera på sina medfångar.

De palestinska fångarna gör dock motstånd. Bland annat genom att upprätta kommunikation med de manliga fångarna i den andra delen av fängelset, och förse sig med nyheter om motståndsrörelsen utanför murarna. De för också ett mera hårdnackat motstånd mot de inhumana fängelsestrukturerna med upplopp, demonstrationer och strejker som följd.

Om en ser den israeliska fängelseindustrin, som den skildras i 3 000 nätter, med den engelska premiärministern Winston Churchills ord i åtanke: ”Visa mig era fängelser och jag ska säga er vilket land ni har,” så framträder bilden av ett djupt segregerat, dehumaniserat samhälle. Ett Israel som genom sitt eviga krig mot Palestina och palestinierna sedan länge förlorat sin mänsklighet. Det är en viktig insikt: om palestinska fångar ses på detta sätt, så kan det förklara Israels ständiga anfall mot världens största utomhusfängelse, Gaza. Palestinier är för israelerna ännu den koloniserade Andra. De framstår som mindre än mänskliga, medan alla israeler, även de kriminella, har ett högre människovärde. Så länge de israeliska myndigheterna behandlar palestinierna på detta vis är det långt till fred.

Det här kan vara årets bästa och viktigaste film. Missa den inte.

3 000 nätter visas bland annat på Fyris 1 och 2 i Uppsala den 4 november, Folkets bio i Emmaboda den 6 november och Folkets bio i Växjö och Bio 3:an i Piteå den 10 november.