Under Jerusalems filmfestival i måndags, då det senaste bombanfallen mot Gaza pågått en vecka, protesterade en grupp israeliska filmskapare mot kriget. Gruppen avbröt sitt program för att istället hålla en presskonferens i samband med att de skrev under en petition som krävde att Israel nu avbryter sitt krig mot Gazas palestinska civila. Av de drygt 200 dödsfall som hittills krävts i konflikten antas cirka 80 procent vara civila.

Gruppen, som består av åtta filmskapare, förklarade att några av dem är föräldrar. ”Även vi är rädda, våra barn blir vettskrämda då sirenerna skriker och av krigets åskmuller. Vi vill inte ha hämnd och vi tror inte på en militär lösning, det har tidigare visat sig verkningslöst”, sa de.

Många av israels filmskapare har länge tillhört det så kallade fredslägret, den israeliska vänstern. Tyvärr motsvarar inte den israeliska vänstern den europeiska, utan befinner sig med våra mått mätt långt åt höger. Därför har de inte ställt vidare radikala krav på sin regering.

Haaretz välkända kolumnist Gideon Levy, alltid ett av få undantag, beskrev för något år sedan israelisk films vacklande hållning till landets krig i något han menade var tre vanliga tendenser i israelisk film om väpnade konflikter. För det första finns det ett ”vi sköt och vi grät”-syndrom, som lyder ungefär Åh vad vi grät, vi vill ju egentligen inte döda palestinier”. Lägg därtill en nypa minnen från förintelsen, utan vilka det inte finns någon israelisk självförståelse. En knivsudd offermentalitet – en annan absolut grundläggande ingrediens i Israels offentliga samtal – och voilá, du har ett bedrägligt porträtt av Israel i ord och bilder.

Den som söker verkligen radikala perspektiv på Israels konflikter får leta utomlands, exempelvis i amerikanska David Ridgen och Nicolas Rossiers extremt insiktsfulla film om kontroverserna runt Israels dåliga samvete, den amerikanska statsvetaren Norman Finkelsteins American Radical: The Trials of Norman Finkelstein (2009). Eller i Palestina, genom Hany Abu-Assad mindre klassiker Paradise Now (2005) och Elia Suleimans The Time That Remains (2009).

Med allt detta sagt saknas inte undantag bland israeliska filmare som verkligen tar radikala grepp, särskilt då Juliano Mer-Khamis dokumentär om sin mamma Arna och frihetsteatern i Jenin: Arna’s Children, som han gjorde tillsammans med Danniel Danniel 2004. En dokumentärfilm som gestaltar vardagslivet och motståndet utifrån flyktinglägrets gräsrotspersektiv.