Förra veckan var det som om tiden själv frös till is då min dator lät meddela att Nelson Mandela, Madiba, avlidit. Och beskedet togs emot som ett sorgebud över hela världen.

Egentligen har Madibas och Sydafrikas historia alltid varit viktig att noga studera; särskilt sedan apartheidsystemet (från engelskans apart: åtskillnad och afrikaans heid: het) infördes 1948 och rasism blev statens politik i strid mot såväl anständighet som förnuft. Så småningom blev film ett vapen i kampen mot apartheid.

I Sydafrika var kritiken mot apartheid givetvis en mycket kontroversiell historia. I den mån de som ägde medlen att göra film ville skildra landets afrikanska befolkning över huvud taget, så dominerande rasismen. Exempelvis i Jamie Uys film Gudarna måste vara tokiga (1980). Till en början kom apartheid-motståndet på film uteslutande från utlandet. 1959 blev apartheid internationellt uppmärksammat genom den amerikanska politiska nyavågen-filmaren Lionel Rogosins numera klassiska, men sällan visade, Come Back Africa som bland annat upptäckte den briljanta sångerskan Miriam Makeba.

Men den första helt sydafrikanskt producerade anti-apartheidfilmen blev Mapantsula (1988). Den hade filmats på plats i upproriska Soweto. Regissören, tyskättade Oliver Schmitz, hade skrivit manus tillsammans med Thomas Mogotlane. Att filma den blev svårt. Regimen kunde inte tillåta en film som var kritisk till rasåtskillnadslagarna. På inspelningsplatsen filmades en b-film när censuren var närvarande och en politisk kvalitetsfilm då myndigheten var någon annanstans. Den färdiga politiska filmen förbjöds omedelbart. För att filmen skulle få visas på biograferna krävde censorerna 17 klipp. Producenterna gick så småningom med på det och den 6 november 1992 fick den redigerade versionen premiär i Sydafrika.

Första spelfilmen med Nelson Mandela själv i en liten cameo-roll som lärare, var i Spike Lees storfilm Malcolm X från 1992. Kanske är det den film som bäst fångar Mandelas egen konsekventa antirasism. Han gick ju i fängelse inte för att han var en snäll liberal, utan för att han var en hårdför revolutionär.

Sedan dess har danska Billie August i välvillig liberal anda försökt krama ihjäl Mandela i sin Farväl Bafana som berättar om Mandela ur en vit fångvaktares perspektiv. Svenska Dagbladets recensent skrev träffande ”Mandela är förvisso en hjälte, men August reducerar honom till en barnboksfigur.” Även Clint Eastwood försökte krama ihjäl Mandela i sin Invictus, fast med bättre skådisar (Morgan Freeman som Mandela är en visuell fröjd). Men resultatet blev skralt. Sedan dess har ytterligare två filmer baserade på Mandela sågats. Nu senast Mandela – Vägen till frihet. I sin recension skrev engelska The Guardian: ”Idris Elba gör en respektfull tolkning av den sydafrikanska ikonen i Justin Chadwicks auktoriserade biografiska film men filmen knäar under sin egen ansvarsfulla tyngd.”

Kanske är det ännu för tidigt att göra spelfilmer om Madiba. Särskilt då sorgen hos dem som kämpade vid hans sida ännu fördunklar klarsynen. Däremot har temat apartheid visat sig fruktbart. Och den som berättar om kampen mot apartheid, rasism och imperialism berättar samtidigt om Madiba.