Det har blåst rejält kring Belinda Olsson och hennes programserie Fittstim – min kamp som sänts på SVT. En del av kritiken är befogad. Men när serien nu avslutats kan jag inte låta bli att undra om den nästan hätska upprördheten är motiverad. En undran som inte mildras efter Nette Enströms inledare i Fria Tidningen (2014-02-01). Var Fittstim – min kamp verkligen så usel?

I mina ögon stod SVT för det stora klavertrampet när de försåg serien med taglinen ”Har feminismen gått för långt?”, men någon sådan tes drevs aldrig i programmet. Framför allt såg jag en personlig berättelse kryddad med en hel del humor och självkritik om en medelålders feminists relation till dagens feminism. Är det hon eller feminismen som gått vilse? En mänsklig och intressant fråga.

I programmet samtalas det om strukturellt hat mot kvinnor, hur feminister utsätts för näthat och dödshot. Och jo, det framkom även att män står för nästan all våldsutövning i samhället. Självaste statsministern får en känga för att han reagerar mot mäns våld endast när hans egna intressen står på spel men är tyst i frågan om våld mot kvinnor. Uppbackad av ett par av dagens (i dubbel bemärkelse) tongivande feminister kritiserar Belinda även sin egen arbetsgivare SVT för att kvotera män till programledarjobb. Modigt och bra, säger jag.

Nu står på min önskelista en programserie där manligheten skärskådas och vägen mot ett jämställt samhälle undersöks.

För jag ser ett problem i att många debattörer målar upp en alltför ensidig bild av att det pågår ett regelrätt könskrig där män dödar, misshandlar och våldtar kvinnor. Vad händer om vi riktar om sökarljuset, bort från kvinnor som offer och fokuserar på män som våldsutövare istället? Männen står för nästan allt våld i samhället, och det drabbar alla oavsett kön och ålder.

Jag vill vända på den återkommande feministiska retoriken för att tydliggöra att alla är förlorare, om än i varierande grad, i ett ojämställt samhälle. Att födas utan vagina innebär högre risk att utsättas för misshandel eller dödligt våld. Att födas som man i Sverige innebär statistiskt sett att du löper nio gånger så hög risk att dö på din arbetsplats. Män har överlag sämre relation till sina barn eftersom det förväntas av dem att prioritera arbetsliv. Vi antas vara sämre föräldrar på grund av vårt kön. Män som misshandlas av sin kvinnliga partner håller tyst eller blir inte tagna på allvar. Listan kan göras lång.

Det handlar inte om att jämställa orättvisorna som könen utsätts för. Maktobalansen är väldokumenterad och väldigt tydligt till kvinnors nackdel. Men ska fler män intressera sig för jämställdhetskampen tror jag det krävs en mer nyanserad bild än den vi matas med i media – även i så kallade alternativa medier. De män som inte håller med om bilden av sig själva som gynnade kan nog inte uteslutande bortförklaras som blinda för sina privilegier. Kön spelar roll. Men klass, etnicitet, sexualitet och den individuella personligheten kan vara nog så avgörande för hur framkomlig din väg blir.

Ska jämställdhetsarbetet nå längre tror jag att ordval är avgörande. Det är inte mannen som är problemet. Det är manligheten.