De kvinnliga arbetarna inom textilindustrin i Kambodja har bland de lägsta lönerna i branschen. De producerar moderiktiga produkter åt välkända globala klädmärken som säljs för höga priser i en annan del av världen, men får själva en liten del av kakan. Men det finns ett stort motstånd mot orättvisan. I början av januari demonstrerade mellan 50 000 och 100 000 arbetare i Kambodjas huvudstad Phnom Pehn för högre löner och bättre arbetsvillkor. Strejkerna är över, men trycket mot fabriksägarna måste upprätthållas, säger Chrek Sophea, feministisk aktivist och före detta textilarbetare i Kambodja:

– Vi behöver vänner över hela världen som upprätthåller trycket mot fabriksarbetarna så vi till slut får anständiga löner och som hjälper oss i kampen mot den kambodjanska regeringen som vill förhindra att vi organiserar oss och strejkar, säger hon i ett uttalande.

Men det är inte bara lönerna och villkoren på jobbet som är ett problem. Att ta sig till och från jobbet kan vara förenat med skräck med risk för gatuvåld och sexuella trakasserier. Hon skriver om hur många kvinnor bor i sovsalar med liten tillgång till toalett eller dusch. I området där hon själv bodde utvecklades boendemiljön till en sanitär katastrof, framför allt under regnperioden då regnet orsakade översvämningar från avloppsrören.

Action aid i Kambodja är en organisation som driver frågan om kvinnliga textilarbetares rättigheter och försöker lyfta upp frågan på den politiska dagordningen. Just nu pågår en kampanj mot sexuellt våld och mot övergrepp där Action aid försöker få med frågan i den nationella planen för att förhindra våld mot kvinnor. Action aid pressar fabriksägare att ta ansvar för arbetsvillkoren och levnadsvillkoren.

Många kvinnor i fabrikerna kommer från landsbygden och har flyttat in till staden för att arbeta, tjäna pengar och skicka hem pengar till familjen. Chakrya Brem, 20 år, har arbetat i en av de många fabrikerna utanför Phnom Penh, huvudstaden i Kambodja. Hon flyttade dit när hon var 16 år för att arbeta och försörja familjen hemma. Hon har elva syskon hemma i Prey Veng och livet där är väldigt svårt, berättar hon för Action Aid.

Sedan hon började jobba i fabriken har hon fått många hälsoproblem.

– Jag får speciellt problem med magen eftersom jag sitter i många timmar och arbetar övertid, berättar hon.

Den lön hon får, från 350 kronor i månaden, räcker knappt för att kunna skicka hem pengar.

De tuffa omständigheterna har motiverat henne att söka efter ett annat liv. Nu har hon slutat jobba i fabriken och börjat studera på universitetet.

– Erfarenheten av att jobba i fabriken har motiverat mig till att börja studera eftersom jag vet att jag aldrig vill jobba där igen, säger hon.

Möjligheten fick hon via ett lokalt program som heter Worker’s motivation center, WIC, som också samarbetar med Action aid och försöker förbättra livet för textilarbetare och hitta alternativ för dem som vill sluta på fabrikerna. Bland annat har de ett program som ska underlätta för unga kvinnor att fortsätta studera parallellt med arbetet i fabriken.

I Kambodja är omkring 300 000 arbetare anställda inom den offensiva textilsektorn. Omkring 80–90 procent av dessa är kvinnor. Enligt en forskningsstudie från Kambodja motsvarar en lön som går att leva på mellan 90 till 120 dollar i månaden, vilket är omkring dubbelt så mycket som exempelvis Chakrya Brem uppger att hon tjänade.