Recension


Litteratur
Igelkottsåret 2014
Av: Håkan Wikell
Förlag: Mandatus bokproduktion

  • Igelkottarna Igge och Stickan är två av huvudpersonerna i boken Igelkottsåret.
Landets Fria

Vasst och roligt om Umeå2014

I helgen invigs Kulturhuvudstadsåret 2014 i Umeå. Håkan Wikell inleder förvisso sin bok Igelkottsåret 2014 med att bedyra att den inte har något med verkliga förhållanden att göra, men har i andra sammanhang beskrivit den som en satir över kulturhuvudstadsåret. Boken utspelar sig i den fiktiva norrländska staden Björkå och handlar om vad som händer i samband med att staden utses till värd för EU:s Igelkottsår.

Vi är inte precis bortskämda med vass, aktuell satir i Sverige och det är en form som fungerar alldeles utmärkt för ett sådant här ämne. Författaren utgår från konkret kritik som i olika sammanhang framförts kring Umeå2014 och hittar kreativa sätt att passa in den i hans utvalda liknelse. Det är ett riktigt smart grepp att välja igelkottar som huvudstadsårets tema istället för kultur, med de miljömässiga och ekologiska perspektiv som det för med sig, eftersom det ger utrymme för flera fina funderingar kring människans påverkan på naturen.

Håkan Wikell skriver överlag bra och i boken finns många riktigt underfundiga och målande formuleringar som får mig att skratta högt. Till exempel: ”Och visst var han en färgklick, men inte som en del utav en vacker målning, utan snarare som spilld sylt på en vit, nystruken finskjorta.”

”Med tanke på alla städer som ville sätta sig på kartan nuförtiden, hade Lantmäteriet börjat känna sig kränkta och hört av sig. ’Ifrågasätter de vårt arbete?’ hade de undrat.”

Flera av programpunkterna till Igelkottsåret 2014 är också riktigt kul.

”Den spottande konstnären Juliq Quvertwu: … Han har haft en rad mycket uppmärksammade utställningar, bland annat Konstnären som fartdåre, där han i studiesyfte kör på gamla pensionärer vid övergångsställena och fotograferar deras lidande.”

Boken har dock flera problem. Ett är att författaren har lite svårt att hålla sig till ämnet. Jag har nämnt bokens miljötema, som ger boken ytterligare en dimension utöver satiren. Håkan Wikell kommer dock även in på ämnen som brottslighet, mutor inom idrotten, kändiskultur och högervridningen i samhället. Det blir onödigt spretigt och kunde gott ha skalats bort. Boken är annars föredömligt kort och stringent så det är lite synd med dessa utsvävningar.

Men min allvarligaste invändning är delvis etisk. Tjänstemän, politiker och entreprenörer beskrivs extremt elakt och bitvis både plumpt och klyschigt som allt från ”rövslickare” till giriga och anti-intellektuella. Jag hoppas innerligt att inga verkliga personer kan kännas igen mellan raderna, utan att författaren har lyckats göra sin kritik allmän och inte personlig. Tyvärr har jag inte tillräckligt god personkännedom för att kunna avgöra om författaren gått över gränsen.

Med detta sagt kan jag rekommendera Igelkottsåret 2014, främst till den som är insatt i turerna kring kulturhuvudstadsåret. Författaren lyckas undvika att enbart skriva en satir, utan skapar ett någorlunda självständigt konstnärligt verk med en fungerande handling och en rad minnesvärda karaktärer.

Jag ber om ursäkt för den spoiler jag nu ska göra, men att boken ska få ett lyckligt slut känns egentligen inte oväntat. Att magisk realism, där döda igelkottar har en bärande roll, blir medlet för att nå målet är dock både positivt, udda och effektfullt.

Är magi då enda räddningen? Nej, svarar författaren i sitt eget efterord, och hänvisar till ”Björkås” starka gräsrotsrörelser inom till exempel djurrätt, feminism och hbtq. Därmed tillåter han inte satiren att tala för sig själv, men det är å andra sidan ganska fint med lite verklighetsbaserad pepp i slutet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2022 Fria.Nu