När Egyptens dåvarande president Mohammed Morsi drev igenom en djupt omstridd konstitution i november och december 2012 blev det början till slutet för Muslimska brödraskapets styre. Konstitutionen och Morsis kompromisslösa inställning till sina kritiker bidrog till att ena Brödraskapets splittrade motståndare – såväl revolutionärer som anhängare av den gamla Mubarak-regimen – i en kampanj som kulminerade i massprotester och till slut en militärkupp den 3 juli.

Nu ska Brödraskapets konstitution ersättas av en ny, skriven av en kommitté bestående av 50 personer under ledning av den före detta utrikesministern och diplomaten Amr Moussa. Den nya konstitutionen beskrivs av förespråkare som en förbättring på flera områden, inte minst vad gäller kvinnors och minoriteters rättigheter. Men den får också skarp kritik av juridiska experter och politiska aktivister på flera punkter.

Grundlagsexperten Zaid al-Ali från tankesmedjan IDEA påpekar att konstitutionens uppräkning av grundläggande rättigheter inte motsvaras av några tydliga mekanismer för hur dessa ska skyddas. Samtidigt ger den nya konstitutionen kraftigt utökad makt till presidenten på parlamentets bekostnad, något som är extra riskabelt i ett polariserat politiskt klimat där det snarare är dialog och kompromisser som behövs.

Statsvetaren Maged Mandour går längre i sin kritik i en analys på openDemocracy.net. Han ser konstitutionen som ett försöka att cementera den mäktiga militärapparatens inflytande och privilegier i Egypten, och ”återupprätta en fullskalig militärdiktatur.” Bland annat slår konstitutionen fast att försvarsministern – som utses av presidenten, inte parlamentet – måste vara en officer, vilket skyddar militären från att någonsin ledas av en civil politiker. Militärens budget förblir hemlig och skyddad från civil insyn, och civila kan fortsätta dömas av militärdomstolar.

Trots det stöds den nya konstitutionen av ett brett spektrum av politiska krafter, från socialister och liberaler till de ultrakonservativa salafisterna. Men motståndet mot den kommer inte bara från Muslimska brödraskapet, utan också från grupper som de Revolutionära socialisterna, det moderata islamistpartiet Strong Egypt och 6-aprilrörelsen, vars grundare Ahmed Maher strax före jul dömdes till 3 års fängelse för att ha organiserat i en ”olaglig protest.”

I praktiken handlar folkomröstningen lika mycket om den politiska riktning som Egypten tagit efter kuppen mot Mohammed Morsi den 3 juli. Ett ”ja” är en röst för ”stabilitet” till priset av fortsatt repression mot alla som utmanar den nya ordningen. Den som som öppet uppmanar folk att rösta nej riskerar i värsta fall att stämplas som anhängare till det numera terrorstämplade Muslimska brödraskapet – på flera håll har det rapporterats om arresteringar av aktivister som spritt flygblad med uppmaningar att rösta nej eller bojkotta valet.

Samtidigt som få väntar sig något annat än ett rungande ja till den nya konstitutionen – med eller utan systematisk fusk – så kan folkomröstningen också sägas inleda en ny fas i maktspelet i Egypten. Den motsägelsefulla politiska allians av revolutionärer, politiska opportunister och anhängare av den gamla regimen som störtade Morsi har redan börjat falla sönder. Den processen påskyndas nu av militärens öppna maktanspråk i konstitutionen, den nya stränga protestlag som antogs i november, fängelsedomarna mot flera kända sekulära aktivister – och inte minst tilltagande spekulationer om att kuppledaren general al-Sissi tänker kandidera till presidentposten.

Den nya konstitutionen kan i bästa fall stärka den nya regimens internationella legitimitet. Men den kommer varken stoppa den våldsvåg som svept över Egypten den senaste tiden eller Morsi-anhängarnas fredliga protester. Den kommer inte heller rädda landets havererande ekonomi, som befinner sig i ett katastrofalt skick efter flera år av global kris och intern politisk oro. Mycket talar därför att den nya ordningen kommer att utmanas från flera håll under det kommande året – och att svaret blir ännu mer brutal repression.