Den 9 december 1969 vägrade 135 arbetare i Svappavaaragruvan i Norrbotten att fortsätta sitt arbete. Den vilda strejken spred sig snabbt och tre dagar senare strejkade 4 800 gruvarbetare i Svappavaara, Malmberget och Kiruna.

Strejken saknar motstycke i Sveriges historia och skakade det svenska etablissemanget, men fick snabbt starkt stöd i landet och snart började pengar strömma in till gruvarbetarnas strejkfond.

Boken Strejkkonsten av konstnären Ingela Johansson är en mycket bred skildring av strejkens uppkomst och förlopp. Boken består av intervjuer, tidningsklipp, protokoll, ljudinspelningar från möten och av nyligen gjorda intervjuer av människor som var med.

Dokumenten är ordnade med säker hand och det är spännande att följa strejkens parallella händelser. Reflexioner och åsikter hos de många inblandade blir levande i Ingela Johanssons intervjuer. Jag vågar påstå att boken Strejkkonsten snart är ett standardverk om den hittills största vilda konflikten på svensk arbetsmarknad.

Många sammanfattar orsaken till strejken i ett ord: människovärdet. Det statligt ägda LKAB, som en del förväntade sig skulle skilja sig från privata företag, ignorerade gruvarbetarnas krav på förbättringar av farliga arbetsmiljöer, drev idéer om ett arbetsvärderingssystem hämtat från USA som skulle utarma arbetets innehåll och öka kontrollen av arbetarna – och dessutom sänka lönerna i Svappavaara. LKAB:s viktigaste mål var maximerad vinst. Företaget var mycket lönsamt.

Men för regeringen, facket och det socialdemokratiska partiet kom strejken som en chock. Och det är lätt att i efterhand se att Gruvarbetarfacket i sin iver att hålla tillbaka ”kommunisthotet” i Norrbotten, glömde bort sin huvuduppgift, att tillvarata alla medlemmars intressen.

Bokens huvudfåra är hur dåtidens progressiva rörelser reagerade på gruvstrejken. FNL-grupperna slöt upp, liksom vänstern, allt från gammelkommunister och skp:are till Vänsterpartiet och den nya vänstern. Vänsterrörelsen var handlingsinriktad. Med affischer, bössor, demonstrationer, solidaritetsmöten satte man igång.

Filmare, teatergrupper, musiker och konstnärer stödde de strejkande och många for till Norrbotten för att dokumentera och intervjua gruvarbetare. Två teaterföreställningar sattes upp och massor av film spelades in och spreds över landet.

Såväl vänstern som gruvarbetarnas strejkkommitté var för övrigt fullt på det klara med att de var övervakade. IB, den socialdemokratiska grenen av Säpo, höll sig både med agenter och telefonavlyssning i malmfälten.

Konsten var en liten del av allt solidaritetsarbete. Efter ett upprop skickade konstnärer sammanlagt över 100 konstverk till Kiruna. Konsten var en försäkring, en tillgång som kunde säljas om strejkkassan började sina. Men det behövdes inte. I dag är den deponerad på Gällivare museum och många sätter stort symboliskt värde på den för solidariteten många människor visade med gruvarbetarna.

Strejkkonsten är ett minne. Men den måste sättas in i en kontext, påpekar en intervjuad konstnär som bidrog med konst. Och det är precis vad Ingela Johansson gjort – skapat en kontext, inte bara för konsten, utan för ett oväntat men fullt begripligt brott som fick det allt trängre folkhemsbygget att skaka.

Strejken blåstes av under trista former i februari 1970. Strejkkommittén hade infiltrerats av socialdemokrater och facket. Trots att en omröstning bland arbetarna resulterade i en knapp majoritet för fortsatt strejk, uppmanade kommittén arbetarna att gå tillbaka till jobbet. Så skedde också.

Strejken var nödvändig, ansåg 97 procent av arbetarna i en undersökning. Och de nya avtalen innebar klara förbättringar av arbetsmiljön och månadslön infördes.

Många i dagens kulturliv håller sig borta från frågan om hur samhället ska styras och vart, alltså politiken. Det skapar ett tomrum. Världen står inför väldiga utmaningar, men diskussionen om framtiden får andra sköta.