Ett vemodigt manglande 80-talssound går som ett mörkt stråk genom nya plattan från INVSN (tidigare Invasionen). Men det låter på samma gång modernt, som ett soundtrack till en krisande samtid. Dennis Lyxzén berättar att det var viktigt för gruppen att inte fastna i en retrokänsla.

– Det ska höras att det är 2013. Ja, vi lyssnar en del på 80-tal, men tanken var att göra en skiva som känns mörk och hård men med popsensibiliteten kvar. Det är inget jammande, inga trumfills, allt är väldigt ekonomiskt spelat, och snygga melodier. Det skulle kännas tajt och kontrollerat.

Ja, man fastnar lätt för melodierna.

– Ganska många låtar är rätt enkla i grundläget men vi adderar lager med synthar och sång så att de känns intrikata, som att det händer mycket. Vissa låtar är bara två ackord, men man tänker inte på det.

Ni släpper den även på engelska, hur har processen med översättningen sett ut?

– Lång och tråkig. Jag har skrivit texterna på svenska först, sen översatt när allt sitter. Det är samma innebörd, samma melodier och frasering. Jag har ju skrivit mycket på engelska förut, men det var en långrandig process.

Texterna målar upp en dyster världsbild. Det ”finns knappt nån tröst” och det är ”en hopplös längtan”, det är ”svikna löften” och det har ”aldrig varit värre än nu”.

– Texterna gör sig bra till stämningen i musiken. Men vi lever i en dystopisk värld, jag försöker skriva hur det är att leva här, för den som tror på det jag tror på. Jag är inte så dyster i vardagslivet, men i texterna får jag utlopp för det. Men jag är besviken. Folk är fega medlöpare. Säger ”det kunde ha varit värre”; jo, men det kunde ha varit tusen gånger bättre.

Han syftar på tidsandan, personifierad av sittande regering. Det är ”egots lag” som styr.

– Vi har röstat dit den här regeringen, kollektivt. Det kan man bli rätt knäckt över. Att montera ner allmännyttan och skyddsnäten, vi gick med på det. Solidaritet och jämlikhet har vi glömt. Nu raljerar jag, men det får man göra. Jag har väldigt svårt att gå med på det här.

Så finns det något att tro på?

– Man måste tro, annars skulle man ge upp. Det kan och kommer att bli bättre. Men ibland måste det bli lite sämre först. Den tanken ger hopp. Det här överkonsumtionssamhället kommer att brista, och då måste något annat hända. Men det är nog jobbigt på vägen dit.

Men Löfven, är han räddningen?

– När man var yngre var man ganska kategorisk, världsrevolution eller ingenting. Löfven är ingen lösning men man får vara pragmatisk, det blir nog skillnad för de värst utsatta. Men om vi ska prata krasst: i politiken finns inga drömmar. Alla partier flyttar närmare varandra och mer åt höger, ingen vågar ha storslagna visioner. Det är ett problem med politik generellt och det är därför jag inte är politiker, jag vill kunna drömma hur stort som helst, jag vill kunna tro på något som är mycket större än det vi erbjuds.

Kan nya skivan fylla en roll där?

– Nej, men kanske den kan betyda något för de som känner sig alienerade, de som känner att världen inte är designad för dem. Det är få skivor som får bägaren att rinna över, som gör att ”nu plötsligt har vi ett frihetligt socialistiskt samhälle”. Man skriver musik för att man måste, har man tur kan andra relatera till det man skriver.

Dennis Lyxzén går igång på högvarv när det kommer till det politiska. Han vill inte vara språkrör för någon, men menar att få artister säger vad de tycker.

– Jag vill inte vara talesperson för någon annan än mig själv och vårt band. Men ibland blir man det. Jag är fostrad i punk: "säg nåt som är viktigt!" Problemet är att de flesta inte säger något alls. Det är sorgligt att jag är den enda som ska prata politik.

Han är kritisk till vad musik kommit att bli. Genom tv-program torgförs den som ett sätt att bli känd eller boosta sitt varumärke.

– För mig har rock alltid varit motstånd mot konventioner. Det är synd att musik helt förlorat den rollen, det är som lösviktsgodis för själen.

Det var fyndigt sagt.

– Ibland får man till det, haha. Nej, men alla i bandet kommer från en punkbakgrund. Musik för oss är på liv och död, betyder verkligen något, det vi vill förmedla måste betyda något. För oss är innehållet allt. Det är en stor distinktion mellan det och att bara göra musik.

INVSN brukar precis som Refused framställas som banbrytande. Dennis Lyxzén viftar bort sådana superlativ.

– Rockmusik har funnits länge, det är sällan något är banbrytande. Vi ville göra något nytt och vi är supernöjda, men man vet aldrig vad folk kommer tycka. Ibland har man turen att många gillar det man gör, andra gånger är det tvärtom. Men det känns som att folk kommer att gå igång på den här skivan.

Dennis Lyxzén har varit artist i över 20 år och kan numera leva gott på sin passion. När Refused turnerade med The shape of punk to come 1998 – av vissa betraktad som en av världens mest inflytelserika plattor – spelade de ibland för halvfulla källare. På återföreningen i fjol fyllde de Coachella-festivalen och gjorde totalt 82 spelningar. Det låter intensivt, hur håller han lågan uppe?

– Andra kompisar torkar gammröv för att överleva. Jag gör det här, det är få förunnat. Det är klart man har dippar, ibland vill jag bara åka hem. Men jag älskar att spela. Ibland får man påminna sig om att man är lyckligt lottad.